torsdag 23 februari 2017

Mina två "små" ungar!

Busandes på ett hotellrum i södra Tyskland när vi var på väg till Österrike.
Här sitter dom i vårt dåvarande kök 1988. Jag älskade de rödrandiga tapeterna.

tisdag 21 februari 2017

Ja tack, jag tar gärna lite vår!

Hujedamej så kallt det varit i dag. Sol men blåst vilket ju gör att det viner i i märg och ben på en. Sen är det ju lustigt att temperaturen stod på åtta grader för det kändes som minus femton.
Jag blir inte arg om våren väljer att knacka på dörren nu. Längtar efter värme och sol, efter fika på däcket och efter att sätta igång pöölen. 


söndag 19 februari 2017

Leker!

Skulle träna....men leker istället med färger.
Den är inte klar utan bara påbörjad. Detaljer kommer (kanske) sen...om jag inte helt flippar ut med färgpluppar och annat ;)
Väntar på leverans av fler och häftigare färger. Sen passade jag på att beställa lite fler pärlor och annat smått och gott till smycketillverkningen. Så läckert att vara igång med lite kreativitet. 
Och vet ni vad? Jag har fått en veckas målarkurs av min man i försenad 60-årspresent. 
Jag ska ner till Ateljé Ekberga på Österlen och gå på konstkurs i juli. Och som jag längtar. Jag har alltid lekt med färger och annat men aldrig lärt mig grunderna och just det ska bli jättekul. 
Vem vet? Man kan kanske se vad det är jag målar då ;)

lördag 18 februari 2017

Härlig fredag som var en fridag.

Idag har vi haft en helt underbar dag. Eftersom jag jobbat lite för långa dagar i veckan tog jag ut en ledig dag. Mannen och jag satte oss i bilen och körde ner till Österlen. Vädret var väl inte det bästa men inte heller det sämsta, lite smådimmigt men just ingen blåst.
Lunchen intogs på Skillinge hamnkrog, konfriterad lax med nässelskum. Gott men kunde serverats lite mer varm. Nu var vi inte där precis tolv men ändå. Vi har ätit bättre där men älskar fortsatt krogen.
Sen besökte vi även campingen, vår plats är kvar. Nere på Löderups havsbad är det mycket erosion och ca 150 meter av campingen har försvunnit ut i havet under ett tiotal år. Men i år har inget försvunnit än och vår plats finns kvar. Bosse, vår hund, fick fullkomligt spel. Han sprang som en galning nere på stranden, grävde säkert tio gropar och mådde helt enkelt hur bra som.
Väl hemma igen fixade vi till en middag som verkligen smakade mer...
Vi vinkokte musslor, hade bara vin, scharlottenlök, timjan och grädde. Så himla gott!
Sen bakade vi en lättrimmad torskrygg som serverades med rödvinssås, kantareller, potatispuré med prästost och vegetariskt bacon som är morot som legat i liquid smoke.
Numera äter jag nästan inget rött kött alls och enligt dietisten är allt rött kött djur på fyra ben. Konstigt nog saknar jag inte det och skulle jag göra det så pratar dom om högst 500 gram i veckan. Men jag fortsätter nog med vegetariskt och fisk. Mest vegetarisk och fisk nån gång då och då. Vad det gäller rött kött håller jag mig till vilt. Åtminstonde är det så jag känner nu.

Här ser ni musslorna. Blev fantastiskt gott och något vi kommer att fortsätta festa på.
Inte helt optimalt med bruna fat men här är torskryggen som bakades i ugn. Också helt underbart gott. 

fredag 17 februari 2017

Breaking up is hard to do

Det är början av slutet nu på min cancerresa,  jag har ju i hemläxa att göra slut med cancern som en ledsagare i livet. Måste stå på egna ben igen. Kommer att skriva mer men nerräkningen har börjat.

Men....här kommer det.
Kommentarer och svar som jag eller mina cancersystrar fått från omgivningen: 

  • Vilken tur du haft som överlev - vilken tur du haft som inte fått cancer 
  • Men Gud, du har ju helt bytt frisyr, så käckt - men Gud, jag tappade allt under cemobehandlingen
  • Usch ja, det är så många som dör av cancer just nu - Tack, nu känns det bättre (idiot)
  • Cancern har fan stigit dig åt huvudet - Ut ur mitt hus.....
  • Fy va egofixerad du blivit, du var mycket bättre förr - När allt kretsade runt dig med andra ord
  • Ja, det var ju tur du har lite att ta av (angående tårtbitsoperationen) - Att jag är tjock menar du? 


Ja listan kunde bli hur lång som. Människor är ibland hur plumpa som helst. Jag förstår att det jag går igenom är något som många drömmer mardrömmar om men det kvittar, det är lika förbenat grymt var gång någon kommer med sina plumpa "frågor". För jag vill inte alltid veta vem som dog i din släkt/bekantskapskrets, att ha cancer innebär inte att vi har ett sjukligt intresse för döden. Snarare ett sunt intresse av livet. När jag kommer in i rum där möten pågår eller annan form av sammankomst kan det ibland bli tyst och då ofta vänds ansikten mot mig med ett (ursäkta uttrycket) fånigt leende.
Jag märker ju sådant. Vid möten med någon bekant ser jag den sekundsnabba ansiktsminen som snabbt slätas ut. Alla i min situation märker den, jag lovar!
Men alla vi har en förståelse för detta, även om det är drygt och ledsamt att det är så. Minen behöver inte betyda något negativt men vi märker att vi på något sätt påverkar de vi möter och att det innebär viss obehagskänsla hos den vi möter. Och jag lever återigen en sak....det är inte kul.
Hur länge det kommer att vara så det vet jag inte. Någongång kommer ju vardagen att lägga sig som ett normaliseringstäcke över oss. Under tiden fortgår livet för oss, tack och lov!

Och idag har jag ledig dag. Vi kommer styra kosan till Österlen och äta en förhoppningsvis god lunch, köpa lite god fisk med hem och till det servera bacon på morot, potatismos med massor av vällagrad prästost och kanske en god rödvinssås till det. Tror dessutom att vi fortfarande har några små paketet kantareller i frysen som ska smörstekas med lite rosmarin....mums

söndag 12 februari 2017

Rehabplan

Och nu ska jag då helst leva efter detta. Göra som det står och göra slut med cancern.

Men en sak ska alla veta....jag har gjort mitt bästa hela tiden. Mitt absolut bästa.
Detta var inget jag valde. Jag sa aldrig Ja till sjukdomen. Det är nog det viktigaste som vi patienter fick med oss från  Lydiagården, att ingen ska ge oss skit för vårt öde. För ingen av oss har valt detta. Och ingen ska tala om för mig att "vilken tur du haft". Tur har den som inte drabbas!

torsdag 9 februari 2017

Kung Bore

Ur led är tiden! 
Snödropparna har kommit till det Åbarpska palatset och då bestämmer sig Kung Bore att nu är det dags. Gillar ju faktiskt snö men inte att få 50 cm på ett dygn och grannens traktor är trasig. Vi har 300 meter väg in till huset och att skotta det för hand är inget party direkt. Nu var det inte jag som skottade, det var mannen. Men ändå! 
Fast vackert är det. 

tisdag 7 februari 2017

Copingstrategier

Tänk att det är så svårt att komma tillbaka till arbetslivet. Kanske är jag fel på det men hade jag haft ett annat yrke hade det kanske varit lättare. Ett yrke där det inte finns nya elever och nytt runtomkring så som nya rutiner och annat. Kan tänka mig att det finns jobb som är sig likt efter ett års frånvaro.
Allt det som jag jobbade med innan är på något sätt borta. Och ingen talar med mig om detta. Jag förstår ju att det får bli jag som tar upp det, men fan...det borde inte vara så. Det bästa med detta är att jag ändrat mig vad det gäller pensionsålder på mig själv. Inte sjutton ska jag gå till jag blir 67.
Som ni ser ovan så finns det många copingstrategier. Tror jag ska välja det som står längst ner. Ändra på mig själv och ge sjutton i hur det blir på jobb och annat :)

söndag 5 februari 2017

God man

Alltså, det här med att få ihop plus och minus. Visst är det ett evigt pill?
Mannen är sk "god man" och det är dags att redovisa året som gått.
Vi räknar och räknar och räknar. Svär lite och räknar igen. Trycker fel på mobilens kalkylator och svär lite till.
Ja, så har vi den denna regniga söndag.

onsdag 1 februari 2017

Meditation

Befinner mig på Lydiagården och här händer en massa saker. Blandannat mediterar vi och direkt efter målar vi platsen vi befann oss på. Och alla ser väl att detta är Tygeskogen som ligger mellan Sandhammaren och Löderup på Österlen ;)
Men...vill bara berätta att jag har det bra. Tyvärr fick jag inte goda nyheter vad det gäller mitt knä men för övrig är allt ok. Otroligt trevliga människor och det kreativa rummet är helt fantastiskt. Många fina armband har det blivit.

söndag 29 januari 2017

Lydiagården

Ikväll åker jag till Lydiagården för en rehabiliteringsvecka.
När jag gick utbildningen på Malmö högskola extrajobbade jag på Lydiagården som städare och köksbiträde. Trivdes väl inte helt hundra, det fanns ett avstånd mellan den vårdande personalen och oss som höll på med städ och mat. 
Och nu ska jag dit på en rehabvecka. Konstigt minsann. 
Det jag hoppas på är att jag genom samtal och information ska få någon sorts distans till cancern och tiden som varit. Ett sätt att hantera det och en möjlighet att börja växa. Rädslan är en ständig oönskad gäst i livet nu och jag vill inget hellre än att kunna släppa den. 
Men oj vad jag kommer att sakna Bosse! Kan kanske smuggla med honom ;)

I helgen har vi varit i Borås på möte och denna gången bodde jag på hotellet hela natten, inget besök på akuten denna gången. Men det är ju klart, jag har ju ingen blindtarm kvar, den blev kvar i Borås förra gången jag var där. Så jo...det var ett mycket bättre besök denna gång. 
Vi åt på en spansk tapas restaurang, La Copita, som var helt underbar. Fantastisk mat och vi njöt av både skaldjur, griskind, krämig risott mm. Ni hittar restaurangen här http://lacopita.se/

Men nu får jag börja packa, ha det gött alla!


torsdag 26 januari 2017

Ja varför inte

Förkyld som attan. Nosen rinner hela tiden så nu är näsan alldeles röd och sårig.
Kan faktiskt tänka mig lite flyt och medgång nu käre herre! 
Fast det har jag ju. Mammografin så bra ut och mitt hjärta är inte påverkat, vad dom kunde se, av medicinerna. 
Så visst....trist bara att jag inte sen de tuffa behandlingarna slutade har haft en vecka utan något kroppsligt. Men det kommer väl. 

måndag 23 januari 2017

Helgen

Helgen var god. På alla sätt faktiskt.
På fredagskvällen åt vi på PlockePinn i Malmö. Fantastisk bra tapasställe.
Sen naturligtvis blev det ett glas vin på uteserveringen på gamla torg. Så härligt att sitta ute och titta på alla människor. 
Sen på lördagen firade vi syrran som fyllde 65. Även där god mat från en cateringfirma, gott vin och många skratt. 
Men....mitt knä har återigen pajat. Jag förstår faktiskt inte hur det blir så. Har inte gjort något speciellt som skulle kunna förklara det. Så less...
Och...tappat en plomb 🤐 
Det är som att det liksom inte får vara bra! 

onsdag 18 januari 2017

Arbetslivet?

Ja inte är det då som när jag gick hem den där septemberdagen 2015. 
Det som jag jobbade med då existerar inte på samma sätt som när jag jobbade. Då arbetade jag med ett speciellt program som både vägledare och samordnare. Det var en del studieplaner vilket ju ofta är studie- och yrkesvägledarens syssla, jag marknadsförde programmet och det gillade jag otroligt mycket samt hade alla inkommande besök med nya elever. 
Sen var det också min uppgift att se till att eleverna fick praktik under utbildningen och att tillsammans med arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och/eller LSS-handläggaren att ordna för elevens framtid.
Nu när jag kommit tillbaka är det bara praktiken kvar, dvs att ringa företag och förmå dom ta emot eleven på praktik. Inte det lättaste och inte det roligaste man kan göra. Naturligtvis ligger även deras framtidsfixande på mig men det händer inte förrän senare fram i vår. 
Med andra ord är det inte lika roligt att jobba nu som innan. Jag är "lite utanför" och har svårt att komma in i någon form av gemenskap. Några är där ju som jag pratar med men många blir tysta när jag kommer in i rummet eller fram till dom. Kanske beror det på min sjukdom, att man inte vet vad man ska säga, kanske är det något annat. Jag vet inte. 
Jag liksom lite bortkopplad. 
Tänker att jag får ge det lite mer tid. Det kan ju ligga på mig också, det kan ju vara jag som distanserar mig lite för mycket. För distanserar mig gör jag. Vissa problem ser jag som "en fis i rymden" för det finns det som är så mycket värre och det vet jag ju kan upplevas som lite provocerande. 
Jaja, vi får väl se hur det blir...
Men jag kan inte tycka att livet är ett helvete för att man inte fick ledigt under terminen eller för att kollegan fick lärarlyftet men inte en själv. Jösses pojkar....det finns värre saker. Mycket värre saker!