Hur tänkte jag där?

.
När jag var i nio-tioårsåldern var jag med i scouterna. Vi skulle ha ett julspel med olika nummer och vi barn tyckte det var oerhört spännande.
I ett nummer skulle jag sjunga någon typ av andrastämma, lite tyst och försynt men ändå naturligtvis hörbart. Otroligt stolt berättade jag detta för föräldrarna som inte direkt reagerade så som jag trodde. De var säkert trötta efter dagens arbete och hade inte ork att ta in detta stora.. Men eftersom jag tyckte det var så stort tänkte jag väl typ att skam den som ger sig så jag sa:
"Hon (körledaren) vill att jag ska sjunga högt men jag tänker sjunga lite tyst och fint".

Och här undrar man ju faktiskt: Hur tänkte jag där?

Naturligtvis fick jag den efterlängtade reaktionen, men kanske inte så som jag tänkt. De sa till mig i ganska upprörda ordalag att jag visst skulle göra som ledaren sa...häpp.

Hur gör jag nu tänkte jag med all säkerhet?

Nåja, dagen för uppträdandet kom och jag satt ner på scenen precis som jag skulle och då fick jag syn på mina föräldrar i publikhavet. De tittade på mig med barsk blick.. och hur tror ni att jag löste det här nu då?


Klart som korvspad att jag tog i för allt vad jag klarade av. Ni skulle sett körledaren.... hon hoppade till och stirrade på mig, säkert undrande vad i helsefyr som tagit åt mig. Jag nästan vrålade ut sången och mina föräldrar tittade sig omkring med stolthet i blick.

Ja jösses vad man ställer till det för sig;O)