Är hemma med ett huvud i en glasbubbla, åtminstone är det så det känns. Huvudvärk, halsont och ganska påverkade stämband som gör att det nog är bra om jag är lite tyst. Och eftersom vi bor som vi bor så kan jag inte vara annat än tyst. Inte en granne så långt jag kan se, om jag inte räknar dom som finns en backe bort...men jag ser dom ivarjefall inte.
Men jag blir nog snart frisk...måste ju få allt klart innan eleverna försvinner på jullov.
Om ett halvår känner vi solvarm sand mellan tårna efter en skön dag vid havet, inte dumt va? Här är det Herr Kråka som varit framme vid vårt middagsbord och snappat åt sig lite bröd som vi tappat i sanden.
4 kommentarer:
Lider av detsamma som du....det är synd om oss.... ;-)
Vår och sommar är trevligt, ligger ju framför oss nu. God bedring!
Härlig bild.
Och om man bortser från att det är en kråka (har inte mycket till övers för svarta fåglar) som gjort spåren får jag också en längtan till både sommaren och stranden.
Men tiden går ju fort - innan vi vet ordet av är det juni.
Kramar
Krya på dig!
Skicka en kommentar