Början på slutet!

Idag har jag blivit sjukskriven på full tid fram till septembers slut. Då har det gått ett år. Ett helt år!

Och nu vet jag att det är sista månaden på full tid för äntligen ser jag slutet på det hela. 

Håret har börjat växa och jag är snart färdigbehandlad.

Vad säger ni om det? 

Ibland festar jag till det vid mina behandlingar :))))

OK, ta tag i det!

När man som jag är van vid ensamtid är det en stor förändring att ha en man hemma hela tiden. Han ju blivit pensionär. Innan hade jag mina egna dagar och min egna tid här hemma, nu är jag sällan själv hemma. 

Det är ju inte så farligt i och för sig, det som inte är bra är att jag inte "äger" min egen tid. Mannen min vill planera och har ett stort behov av ställtid medan jag är mer impulsiv och vill se tiden an typ inte planera en massa i förtid utan se hur man känner när det är dags...

Detta ställer till det för oss/mig. Jag har löst det ett tag nu genom att "ge mig" och låta mannens behov styra men känner att jag nått en gräns nu. Antingen får jag gaska upp mig och säga ifrån eller så får jag helt enkelt bara göra som jag vill. Nu tror jag att det bästa är att gaska upp sig och ta tag i det. Annars blir det inget av min träning eller annat som jag vill utan då blir det en halvmesyr. Och jag måste ju träna så jag håller lymfödem och annat borta. Så...jag får helt enkelt spotta upp mig!

Vår middagsplats då det är fina dagar på sydkusten

Snart ska jag ju dessutom börja jobba igen. Bara på 25% den första tiden men oj så jag ser framemot det. Ser framemot ett socialt liv igen och att få tillbaka arbetskamraterna. Hoppas dessutom på att kunna styra mina arbetsuppgifter lite mer, trots att jag totalt ägt min tid själv eftersom mitt arbete innebär egenansvar, men jobba på att inte återigen kasta mig in i uppgifter och vakna till med häcken full igen. För något jag verkligen lärt mig på min cancerresa är att ta vara på min tid och att all bullshit tid nu är över. Jag tänker inte sitta på möten för mötets skull och lyssna på skabbel. 

No more!!

Tror minsann jag börjar bli lite kaxig :))))

Den bästa av vägar.

Vi har en fantastisk promenadväg i Hagestads naturreservat. Den går först i en fantastisk skog med massor av vildkaprifol, går över till en sandskog med mest tall och avslutas längs havet hem till campingen.

Men när vi gått från vagnen kommer vi efter ett litet tag till ett ställe där träden har någon sorts sjukdom. Åtminstone är det min gissning att det är en sjukdom. 

(Varför var jag så förbaskat intresserad av vad som hände utanför salsfönstret i skolan? Hade kanske vetat vad det är om jag varit uppmärksam på lektionen istället för på fotbollsspelandet på skolgården ;)

Men så här ser det ut. Dessutom hörs det som ett mycket stilla regn men det regnar inte.

Visst är det trolskt? Tror det är Rumpnissarna som bor där. 

Jaha....attan också!

Gjorde precis ett riktigt spirituellt och roligt inlägg.

Tyvärr råkade jag radera det. 

Sååå, synd om er som nu inte får tillgång till det ;)

Helg igen

Strålningen är klar för denna veckan.
Det går faktiskt bra att pendla fram och tillbaka till Lund. Jag har böcker i mobilen som jag lyssnar på och nästan varje dag köper jag lite plommon som jag festar på på vägen hem.
Men nu är det vagnen som gäller ett par dagar. Ska ner och titta till den och förhoppningsvis ha ett par sköna dagar med promenader längs stranden. För bad och sol är väl inte att tänka på ;)

Men jag har fredagskänsla....Tjooohooo 

Strålningen!

Här ligger jag på rygg, med huvudet till vänster i ställningen. Armarna ligger ovanför huvudet i samma ställning och den röda dynan till höger stöttar mina ben.

Jag får lägga mig ner helt stilla och mina två sjuksköterskor ritar och har sig på min överkropp. Sen går dom ut från rummet och apparaten sätter igen och brummar, småtjuter och rör sig runt mig. Åtta gånger strålas mitt vänstra bröst och armhåla från olika håll. Även bakifrån, så hela grejen är då under mig. Som tur är, är det maskinen som rör på sig och inte jag som snurrar runt. 

Detta ska jag göra 25 gånger, måndag till fredag och jag är klar i mitten av september. 

Det är absolut inte jobbigt. Gör inte ont. Men ni ska veta att det kliar precis överallt när behandlingen pågår. Fast inte på riktigt utan det är helt psykisk eftersom jag inte får röra en fena. 

Det som är drygt är att själva behandlingen tar en kvart men jag cyklar härifrån vid ett-tiden och kommer tillbaka vid fem. Så fyra timmar. 

Men tack och lov för vår svenska sjukvård, den är helt hundra! 

Strålande tider!

Etapp fyra i min cancerresa är härmed påbörjad.

Väntrummet på strålningen, träden är helt fulla med härliga gosedjur. Önskar att alla väntrum var lika trevliga :)

Japp, strålningsdag 1 är gjord. 

Vaknade och var lite spänd på det nya som komma skulle men det visade sig vara som en fjärt i rymden. Åtminstone jämfört med allt som varit innan. 

En manlig sjuksköterska hämtade för lite prat om strålningen och sen ställdes maskinerna in på just min cancer. Tror det rörde sig om sex ställen men är inte riktigt säker. Jag var tvungen att ligga helt still och naturligtvis kliade det överallt just då. Men jag var tillsagd att säga ifrån om det kliade och det gör man ju inte....inte jag i alla fall. Utan det var att stå ut helt enkelt och det är ju psykiskt kli....inte en gång har det kliat sen jag kom ut från strålningen :)

Så, nu återstår det 24 gånger innan även strålningen är över. 

Hemma på besök!

Är just nu hemma ett par dagar men ska ner till Löderup redan idag igen. Igår var det min mors dödsdag och vi, syrran och jag, var hemma hos far och åt middag. Efter maten, lax med citronsås och hallon till dessert, åkte vi till kyrkogården med blommor. Jag är inte alls "road" av sk årsdagar. Vet att det är mycket viktigt för många men för mig blir det bara lite obehagligt. En funktionsnedsättning hos mig...troligtvis.

Men som sagt, snart drar vi ner igen. Vill man följa vad vi gör där nere så gå in på mitt instagram christelkottenliv.