Arbetslivet?

Ja inte är det då som när jag gick hem den där septemberdagen 2015. 

Det som jag jobbade med då existerar inte på samma sätt som när jag jobbade. Då arbetade jag med ett speciellt program som både vägledare och samordnare. Det var en del studieplaner vilket ju ofta är studie- och yrkesvägledarens syssla, jag marknadsförde programmet och det gillade jag otroligt mycket samt hade alla inkommande besök med nya elever. 

Sen var det också min uppgift att se till att eleverna fick praktik under utbildningen och att tillsammans med arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och/eller LSS-handläggaren att ordna för elevens framtid.

Nu när jag kommit tillbaka är det bara praktiken kvar, dvs att ringa företag och förmå dom ta emot eleven på praktik. Inte det lättaste och inte det roligaste man kan göra. Naturligtvis ligger även deras framtidsfixande på mig men det händer inte förrän senare fram i vår. 

Med andra ord är det inte lika roligt att jobba nu som innan. Jag är "lite utanför" och har svårt att komma in i någon form av gemenskap. Några är där ju som jag pratar med men många blir tysta när jag kommer in i rummet eller fram till dom. Kanske beror det på min sjukdom, att man inte vet vad man ska säga, kanske är det något annat. Jag vet inte. 

Jag liksom lite bortkopplad. 

Tänker att jag får ge det lite mer tid. Det kan ju ligga på mig också, det kan ju vara jag som distanserar mig lite för mycket. För distanserar mig gör jag. Vissa problem ser jag som "en fis i rymden" för det finns det som är så mycket värre och det vet jag ju kan upplevas som lite provocerande. 

Jaja, vi får väl se hur det blir...

Men jag kan inte tycka att livet är ett helvete för att man inte fick ledigt under terminen eller för att kollegan fick lärarlyftet men inte en själv. Jösses pojkar....det finns värre saker. Mycket värre saker!