Jo pyttsan
När biståndshandläggaren kom, en trevlig tjej, visade sig att far inte behövde någon hjälp alls. Han är så otroligt rädd för att hans oberoende hotas så inget tog han emot. Han blev otroligt taggig och vände på allt vi sa. Fick det till att låta som att vi inte längre vill hjälpa honom alls. Riktigt obehagligt faktiskt.
Han fyller 87 nästa gång, är lite glömsk och otroligt envis. Och vägrar ta emot hjälp från någon annan är oss, syrran och mig. Tycker ju själv att det är ytterst sällan han vill ha hjälp och glömmer då att han faktiskt ringer dagligen och vill att vi ska göra något. Suck....
Sen fortsätter dagen med ett besök hos tandhygienisten och det vet vi ju alla hur kul det är. Nu var inte läget katastrof med tänderna trots all medicinering de senaste åren. Himla skönt det!
Nu vill jag ha helg.....direkt!!!!
Med grillat och lite vin.
Med grillat och lite vin.
2 kommentarer:
Hög igenkänning. Just därför skrev jag ett brev till biståndshandläggaren INNAN hon kom till mamma, för det förstod jag ju hur det skulle bli. Så under några veckor förde jag dagbok över allt som blev galet ...
När handläggaren kom gjorde mamma PRECIS som din pappa!
Oh, nej, absolut inte behövde hon hjälp!
Åååå, nej då, inte hade hon problem med minsta lilla!
Om hon var ute på nätterna? Nej, aldrig!
Jag hade kunnat skaka henne rakt av, men hon må vara förlåten, hon var ju inte sig själv.
Det blev demensboende till slut, men din far kanske inte har kommit dithän.
Lycka till!
Jobbigt!
Själv har jag precis motsatt upplevelse, när min mamma efter sin stroke (hon hade dittills klarat sig helt själv till 94 års ålder).
Hon var helt inne på att ta emot hjälp. Men fick också rätt snart plats på ett boende i en fin liten lägenhet. Hon blev överlycklig. Redan på visningen, som min syster hjälpte henne med, sa hon:
- Näe. Jag vill inte hem. Nu stannar jag här.
Och så blev det!
Skicka en kommentar