onsdag 15 oktober 2014

Minnen

Jag gick i fyran eller femman på lejonskolan i Sösdala. Läraren gick igenom hur bladen tar upp näring och vätska och han använde en plansch vilket man använde alltid då på 60-talet.
Han fortsatte att tala om att vi kan se hur ett löv är uppbyggt genom att titta på de löv som ligger på asfalten där bilar kört över dom några gånger. Ja, ni vet vad jag menar.
Eftersom jag cyklade till skolan varje morgon såg jag ju alla fina blad på gatan så när läraren, Kurt-Arne Nilsson, ville ha någon frivillig att ta med sig påkörda tunna löv räckte jag ivrigt upp handen. Jag visste ju var dom fanns...jag såg ju dom varje dag, jag visste däremot inte att det behövde vara blött för att få upp löven från asfalten. Och det hade inte regnat på någon dag så asfalten var torr. 
Jag cyklade hela Hanåsvägen, Sträntevägen och alla gator däremellan. Inte ett löv fick jag upp. Inte ett enda. Jag tror mig minnas att jag höll på, mer och mer desperat, tills det blev mörkt och jag var tvungen att cykla hem. Utan det där fina lövet. Det var för torrt. Och jag var mycket besviken. 
Nästa dag, i skolan, fortsatte Kurt-Arne lektionen och frågade var löven var. Jag fick resa mig upp och berätta att jag inte fått upp något från gatan. Då sa han att, det förstod han väl att jag inte skulle klara av en så enkel grej och hela klassen skrattade.
Tänk att detta gör sig påmint varje höst när jag ser de vackra löven i asfalten. 
Varför kommer man inte ihåg de som var vackert lika lätt som det som kränkte? Och jag kände mig oerhört kränkt, fast då hette det inte kränkt, men känslan är densamma, kränkt eller förlöjligad. 
Men Kurt-Arne var en riktigt otäck lärare med sina små favoriter och som ni förstår var inte jag en av favoriterna. Jag var ju en liten unge med sur uppsyn som han inte förstod sig på, båda mina föräldrar arbetade och hade egna firmor och jag var ett sk nyckelbarn. Ett lite argt och tvärt nyckelbarn som inte hade de ljuva förmågorna som hans lilla klunga av blonda flickor hade. Men jag kunde klara mig själv. Och ibland är det nog bra att inte ha tillhört de utvalda, för nog ger det oss en betydligt större självständighet, för det ska gudarna veta, det hade jag kilovis av. 



3 kommentarer:

Elisabet. sa...

Intressant. Som en liten novell.

Guldkryckan sa...

Var på konferens i veckan som handlae om mobbing och kränkande behandling mm....intressant föreläsare...Pipping hette hon..rekommenderar hennes böcker.
Jodå..lättare att minnas det negativa som en kränkande behandling innebär :(

Urk och fy.

Men nu får du ha en fin helg. .:)

christel sa...

Har träffat Pipping. Hon är en helt fantastisk människa som helt naket berättar sin historia. Fantastisk.