Försök till årskrönika i bilder...

 Januari:
Blev jag lite kär. Gudrun är en kraftmänniska och hennes homeparty är informativt och lärorikt. Även för oss inbitna feminister.

Gudrun med min yngsta dotter

Februari:
Lyckades vi ta en romantisk Köpenhamnshelg mitt i Lars Vilks skjutningarna. Poliser och helikoptrar över hela stan.

Hotellrummet i Köpenhamn där vi fick tillbringa mesta tiden.

Mars:

Reste till Lantzarote och njöt i en vecka. Tänk att det är så skönt att lämna kylan och ligga i solen som värmer upp kroppen. Älskar det!

Min älskade blåa strandtunika, köpt på Krk

April:

Kördes vagnen ner till Löderup. Älskade Löderup och älskade Österlen. Inte enbart stockholmare där nu när vi kommit på plats :)

Maj:
Förutom förtältuppsättning och annat blev det tid för en resa till Rostock. Åkte dit med konferenskommittén och naturligtvis blev det mycket bra gjort men även

Väggmålning i Rostock

Juni, juli och augusti:

Sommar med både regn och sol. Men det var en bra sommar och en bra tid i mitt liv. Alla mådde bra och var synbart lyckliga

September:

En månad med sjukhusbesök. Först en inflammerad blindtarm sen en väntan på besked från mammografi och biopsi....

Tur det åtminstone fanns svamp

Oktober:

Mitt liv ställs på högkant. Fuck cancer. 

Men jag fick ett fint kort :)

November:

Allt cirklar runt mående, behandlingar och annat skit.

Men jag tränar och gör mitt bästa. Ingen supermånad.

December:

Faktiskt också en skitmånad....MEN...

Bosse kom in i vårt liv och det är minsann inte skit :)

Lite stela kompisar

Nästa år hoppas jag ska bli mycket bättre.

Då vill jag ha friskförklaring (hoppas hoppas), fest för både livet och yngstas examen, upplevelser av positivt slag och mycket kärlek och frid.

Inte för mycket begärt eller hur ;)

Biverkningar

Min behandling skulle ju inte ge några större biverkningar. Tror att min kropp inte riktigt fattat det.
Julen har inte varit så bra som den kunde vara. En huvudvärk från helvetika, ont i kroppen, illamående och ovanpå det en förkylning som inte alls har varit kul. Fast, hur ofta är en förkylning kul ;)
Jag har nu två behandlingar kvar av första omgången. Ser alltså fram emot två gånger till med de specifika biverkningarna som jag har just nu.
Hoppas på att det inte blir mycket värre. Sen vet jag ju att de kommande fyra omgångarna, efter operationen, blir mycket tuffare. Jag måste komma ihåg att fråga vilken sorts cytostatika jag ska få. Det står EC på behandlingsschemat men jag har ingen aning om vad det betyder.
Återigen är det Bosse som är mitt stora glädjerus :)

Härliga Bosse

Otroligt svårfotograferad och helvild hundvalp.
Fötter och fingrar lever otroligt farligt här hemma i det Åbarpska palatset.
Vi slänger ben, bollar och andra leksaker för att distrahera honom. Allt för att snappa ur bitbereendet. Googlar valpuppfostran, gränsdragning och Fredrik Steen.
Njuter av busen som helt gjort denna julen.....en valp som är såååååå älskad.

Nu tar vi jul

här i Skåne.

God jul på er. Ät mycket och ofta.

Spela sällskapsspel, gå en liten promenad och må
så bra ni bara kan :)

På plats på onkologen.

Får just nu min fjärde behandling. Fjärde av sex behandlingar i denna omgången.
Pick-linen är borta, något hade stoppat upp i den så nu är jag utan. Ganska skönt!
Om två dagar är det julafton men det känns inte så. Finns inte samma förväntan i luften alls. Men, jag ska göra mitt absolut bästa för att det ska bli så bra det kan.

Kanske...

...vänder det lite nu.
Vi har det svårt i familjen. Min cancer är alla gånger en del i det hela vilket inte gör det lättare för mig och jag hoppas verkligen att det ljusnar snart.
Men trots detta ska vi jobba på att få en bra jul. Idag åker jag och mannen till Köpendanmark för att handla in de första julklapparna.
Kolla gärna in på mitt instagram christelkottenliv där det kommer att förekomma uppdateringar om Köpendanmark. Blir säkert lite gladare bilder då.

Har inget kul....

....att skriva
Så då skriver jag inget just nu.
Men Bosse och min familj är bäst.

Bosse är underbar!

Han är den största glädjekällan i mitt och min familjs liv just nu.
Förutom Bosse....FUCK CANCER!!!!
Det påverkar för många negativ....och inte ett skit kan jag göra åt det.

Hej, jag heter Bosse!

Fast mer rätt är att mitt namn är Bo Vilhelm Olsson Lindqvist. 

Men jag kallas för Bosse! 

En av mina egenheter är att jag absolut inte vill kissa ute....varför skulle jag vilja det när det fingerar så bra på köksgolvet? 

Matte kan kuta ut och in med mig så mycket hon vill.....det är jag som bestämmer :)

Han kom inte igår.

Men idag ska Bosse komma hem till oss.
Har jobbat med att valpsäkra hemmet lite och nu väntar jag på att se vad som mer behöver fixas.
En ny fin transportbur för bilen är införskaffad, en mjuk korg och en klosax.
Fattas bara Bosse :)
Annars rullar det på. Har fått min tredje behandling och tycker att biverkningarna inte minskar som dom sa att det skulle. Slemhinnorna är påverkade med lätt näsblod och torrhet i munnen som följd. Huvudvärken är rätt tuff. Men håret är kvar och jag har inget som helst illamående och att ännu slippa illamåendet är mycket skönt.
Jag tränar med tyngre och tyngre vikter. Joggar två gånger i veckan med fler intervaller. Det blir alltså tyngre och tyngre. Även i kroppen blir det tyngre och tyngre. Men utan träningen hade det kanske varit hur tungt som helst.
Julförberedelserna är igång, köttbullar och Janzon är fixat, brunkålen ska lagas i helgen.
Men mest kommer jag att sitta och njuta av Bosse!

Ny familjemedlem :)

Nästa onsdag kommer han...Bosse :)

Gorm gormade

Så det skakade i huset. Liiite svårt att sova då men till sist somnade jag och sov mig igenom natten.
Har precis varit ute på min joggingtur och skadorna häromkring är inte speciellt stora. Men joggingen blev en kombinerad intervall- och terrängrunda när jag (lätt skuttande:) forcerade nerfallna granar.
Idag händer något mycket roligt. Jakten på kommande familjemedlem startar, Bosse som kommer att vara en liten stabil blandisvalp. Så roligt. Foton kommer.

Scandic Grand Central

Japp. Jag är utsläppt från huset och befinner mig på möte i Stockholm.
Fick godkänt av min läkare och till och med min chef vet om att jag är här.
Så skönt att känna mig "normal"
Men det är ju min "braiga" vecka :)

Lek med datorn på hotellrummet....sicken lysande selfie ;)

Sista biopsin klar!

Åtminstone hoppas jag det för idag har jag riktigt ont. 

i och med att jag är med i forskningsstudien var jag tvungen att genomgå biopsi idag. Fem bitar tog dom ut ut mitt bröst efter att de gjort mammografi och ultraljud. 

Och för första gången var jag ganska ovillig till detta...var helt enkelt nervös och illa till mods. Men nu är det gjort. Och nu ska jag ta mer alvedon för attan vad det svider i bröstet. 

DEN HAR KRYMPT!!!!!

Japp så är det. Var på onkologen idag för läkarsamtal med min onkolog. Hon sa att allt såg bra ut och lättad är jag :))))
Knut har krympt från två centimeter till ca 5 millimeter. I armhålan känner hon ingenting.

Snön som ligger så fin här hemma har det värre. Tyvärr överlever den inte så jag får njuta av mina foton som ju ser ut som ett julkort. Just nu är det regn och blixthalka på gång....älskar Skåne.

Utsikten från ytterdörren. 

Sverige upp och ner!

Så det kan bli. Minst 30 cm snö som i drivorna blir upp mot en meter.
I Skåne!
Fast jag klagar inte, jag gillar snö. Men det ställer till det för mig vad det gäller träningen. Halt att köra bil och det går inte att jogga på våra vägar runt oss eftersom det är lika snorhalt och jag inte har bra skor för det....skor som kostar multum vilket inte går ihop med sjukpenning. Man kan tycka att, eftersom det rör sig om en forskningsstudie där jag faktiskt hjälper vetenskapen genom att röra på mig, de skulle ge mig ett par bra dojjor ;)
Nä, jag skojar, det är bra att jag rör på mig. Skulle säkert inte gjort det om jag inte hade piskan på mig. Det hjälper ju mig i mitt mående.
Men åter till snön....visst ser det läckert ut? Dock ingen som blir särskilt badsugen när pöölen ser så här ut :)

Pöölen i vinterskrud

Minsta ute och snöröjer

Cytostatikahjärna?

När jag hade mitt "metastas-samtal" med läkaren berättade hon att det finns något som kallas för cytostatikahjärna. Det menas att man som cancerpatient ofta glömmer, tappar bort eller klantar sig på andra sätt. Jag GLÖMMER!
Så idag när jag, omklädd och klar, ska packa gymväskan finns inte mina skor här. De är naturligtvis kvar i Lund på Friskis & Svettis :(
Som tur är finns det saker som fungerar också....så som födelsedagsfirande på Harrys :)
Minsta fyllde 28 och vi ska fira henne imorgon men passade på att äta ute igår som en bra klo på dagen.

Sallad med kyckling, avokado och annat gott.

Idag är det ok med mig. Inga större biverkningar och jag hoppas det förblir så resten av tiden innan nästa behandling.
Nästa onsdag har jag ny tid för biopsi och ultraljud, troligtvis mammografi också. Har den lille skitknölen minskat fortsätter dom troligtvis med samma behandling, men har det inte hänt något eller (gud förbjude) den har växt ändras nog behandlingen. En sak är säker, man måste ha tålamod när man har cancer ;)

Riktigt busväder. 

Träningen gick bra idag. Tungt men skönt. Jag är så glad att jag är med i Phys-Can studien för det är längesen jag tränade så här stadigt. Och nästa gång, på torsdag alltså, kommer det nya till vår grupp. JIPPIE!

Annars är det faktiskt lite tungt på hemmaplan. Min far har varit inne på sjukhuset en runda och trots att alla där och min syrra gjorde allt för att övertala honom om att ta emot hjälp i hemmet så vägrade han. "Jag är inte där än" säger han och han kan inte ha mer fel. Han är verkligen där! Varken hygien, städ eller socialt fungerar. Men, så länge jag och syrran fortsätter att åka hem så fort det är något så fungerar det för honom....men inte för oss. Tyvärr handlar det om pengar och det hjälper inte att vi erbjuder oss att betala. Då blir han ännu mer svart i ögonen och ilsk som attan. 

Visst är det kanske så att vi, syrran och jag, är dom som vill detta. Jag har min cancer och syrran är nyligen diagnostiserad med diabetes och vi orkar inte riktigt. 

En riktigt grinig gammal gubbe ;)

Idag gick det lätt!

Joggingen alltså.
En av mina, få, biverkningar är huvudvärk. Förra omgången varade den ca en vecka och om jag följer samma är jag snart av med den värsta sorten. Hoppas ingen ser detta som klagande för det är inte det jag menar, mer notis om att jag har det så här så när jag läser detta om ett år vet  och kommer jag ihåg hur det var.
Men åter till intervallträningen. Den gick hur bra som :)))
Just nu håller jag på att fixa Wallenbergare och lent potatispuré, samt naturligtvis gröna underbara ärtor. Mums.

Phu, fredag :)

Idag känns allt mycket bättre. huvudvärken blir jag inte av med men resten är ok.
Konstigt nog känns det skönt att jag inte alltid mår bra. För då får jag behandling som "tar".
Igår åkte min far in på sjukhuset i Hässleholm med trolig ischiasproblematik. Otur att få det när man är 85 år fyllda och inte superrörlig. Bevisar bara att livet snurrar på antingen man har en sjukdom eller ej. Men nu måste han ta emot hemhjälp vilket han hittills har vägrat. Mest för att det kostar pengar, men han har råd. Varken jag eller syrran kan eller hinner med att fixa hos honom och det skulle kännas skönt om vi visste att någon tittar till varje dag. Vi lagar mat som han värmer och ser till att han har det ok...men städningen får vi ha hjälp med nu. Tråkigt att städa varje gång vi är där istället för att umgås och fika.
Efter att varit hos far med hans grejor drog jag minsann till gymmet. Körde intervall- och styrketräningen så jag tycker nog att jag kan ta ett glas rött ikväll :)

Morgonmys innan gymmet. 

Tjuvtjockt

Måendet alltså.

Men det går snart om, enligt min onkologsjuksköterska ska det bara vara så idag.

Så tacksam för det! Och tänker på alla dom som har det så här flera dagar (ibland hela tiden). 

Jag har ställt in träningen idag eftersom sömnen inte alls fungerade och jag inte vill köra bil då. Får helt enkelt köra dubbelt så tufft imorgon. Tänker dessutom köra på mitt eget gym imorgon :)

Behandling 2 av 10

Nu är tvåan gjord och jag mår bra, konstigt nog.
Idag förstod jag förklaringen om min behandling - Cytostatikan ligger inne i antikroppen och leds på så sätt rakt in i tumören. Därför är mina biverkningar så få.
Håret är till exempel kvar och inget illamående än.
Men jag kommer inte att klara mig utan den sortens biverkningar, dom kommer efter operationen då jag ska få fyra "vanliga" behandlingar.
Så nu ska bara psyket också fatta att det just nu går bra.

Hade sällskap i sjukhussängen idag :)

Vardag?

På något konstigt vis blir livet med en cancerdiagnos vardag. Inte som min vanliga vardag utan som en annorlunda vardag.
Jag tränar, läser/tittar på tv, åker till Lund, städar lite osv osv. Börjar sakna jobbet nu, Mannen kommer hem och är så less på att jobba och jag som då är hemma vill inget annat.

I tisdagskväll, sent som attan, såg vi James Bond. Och gud vad jag älskar Bondfilmer. Daniel Craig är mycket bra i rollen. Sen har jag tyckt om alla dom andra också :)

Från filmen 

OMG!!!

Sicken dag.
Först träning som gick bra. Sen mot sjuka huset där jag väntade på att gå på sminkkurs.
En fantastisk möjlighet som erbjuds kvinnor med cancer, Look Good, Feel Better.
Medan jag väntade satt jag i foajén på blocket Lund. Hade mackor med mig eftersom vi lever på/med en budget. Två saker hände där, det första var att Försäkringskassan ringde till mig för att meddela att jag fått ansökan beviljad och att pengar är på väg in. Halleluja!
Nästa grej var inte positiv alls. En kvinna satt snett emot mig och ringde runt till, vad jag uppfattade, syskon för att meddela att deras pappa fått någon sorts stroke eller något i samband med en operation. Hon var otroligt arg på syskonen för att de inte brydde sig, som hon sa. Men innan dess hade hon talat med sin man (tror jag) och berättat om att hon minsann skulle ha skogen och att hon planerade en stor fest med orkester, allt för arvet som hon ansåg sig ha all rätt till. Riktigt otäckt faktiskt. Och, jag förstår mig inte på folk, vet dom inte att dom hörs otroligt mycket när de pratar i telefon. Jag gick bort och satte mig på annan plats.
Men åter till det roliga. Vilken fantastisk eftermiddag det ändå blev. Vi fick en massa smink som vi sminkade oss själv med. Jösses sicket jobb....skulle ta mig en evighet om jag skulle göra detta varje dag. Allt ingick i sminkväskan, allt från rengöring och annat bra för huden till borstar (en till ögonfransarna) och naturligtvis ögonskugga mm.
Vi var en brokig skara i alla åldrar, fnissade (nästan alla) som tonåringar och på bara två timmar gjorde om oss till stylade kvinnor på väg mot krogen/träffen/romantiska middagen......
Så roligt :)

Bildbevis!

Idag hämtade jag ut mina två likadana peruker. Då får man sitta i ett enskilt rum så att ingen annan ser det. Väldigt professionellt och diskret. Hår är en otroligt viktig sak och ett kvinnligt attribut som man inte skämtar med hur som. Ibland tänker jag på alla män som utan snack förväntas ta det att man tappar sitt hår. Så är det minsann inte för kvinnor. 

Men som ni ser är det samma färger på håret som jag brukat ha på vintrarna. Mörkt, lite rött och koppar. 

På bilden nedan klipper frisören min peruk på plats och det blev väl ok. Naturligtvis syns det att det inte är äkta. 

Men vet ni vad? Nu kan det jäkla håret ryka av när det vill ;)

Det är lugnt.

Fredag idag och jag har för första gången tränat intervaller. Det betyder att jag går i rask takt 4 minuter och sen joggar jag 2 minuter och går 2 minuter x 5. Hela träningen tar allt som allt 25 minuter och detta ska jag göra tre gånger i veckan.
Så som vädret är just nu är det ju inga problem. Dock, om det blir snö och halt, då får jag ta mig till gymet istället.
Men livet är annars lugnt och fint. Inga värre biverkningar än.
I helgen ska vi ha lite fest och fira halloween. Ska laga lite mat tillsammans med tjejerna och Pälle, kanske spela spel men framförallt ha det bra tillsammans.
På måndag är det dags för klippning av peruk. Vem vet, bildbeviset kanske kommer ;)
Måste ju våga visa mig i den förr eller senare.
Ha en go helg alla!

90 miljoner hopp

Cancergalan gav mycket pengar, rekord big time.
Dock klarade jag inte av att titta på den mer än ca 40 minuter.

Den handlade inte om livet, den handlade om döden.
Naturligtvis förstår jag att jag är färgad av hur jag har det men jag skulle önska att man lyfte fram dom som klarar sig, att man firade livet, att man visade på hur pengarna ändra en dödsdom till en livsglädje. Blev för mycket begravning för mig. Sen har jag förstått att det blev mer liv och tillfrisknanden efter att jag slutade titta.

Men, jag han med att se "min" onkolog, Cecilia Graffman. Helt underbar kvinna! När hon satte sig mitt emot mig och talade kände jag mig otroligt trygg, det tarvar en hel del erfarenhet och empatisk förmåga att få någon så lugn och trygg mitt i cancersamtalet.

Idag har jag varit på vårdcentralen och lagt om min PICC-line. Allt var bra med den. Såret ser bra ut och inga tecken på proppar eller infektion. Härligt tycker jag, att jag kan sudda bort vissa orosmoment.

Vardag?

Ja, faktiskt. Det infinner sig en vardag mitt i cancerkaoset.

Febern har gett med sig, viss trötthet kom istället. Men än är det helt ok. 

Och vi gör faktiskt annat här hemma. Sverigequizen tillexempel. Har lite svårt för att Björn Hellberg hela tiden ska "göras bort" men frågedelen är kul. 

Och vi klarade det bra men vid fråga 15 började förfallet ;)

En höstpresent.

Igår fick jag ett sms att jag skulle gå upp och hämta posten. Så det gjorde jag.

Där låg ett fint paket och i paketet låg en härlig höstduk, en som jag och ena dottern tittade på häromdagen.
Jag blir lite bortskämd just nu :)

Här ligger duken på vårt matbord i ek som mina elever gjort. 

Lite tankar

Igår var jag på min första träning med Phys-can som studien heter. Där träffade jag tre andra kvinnor med bröstcancer. En något äldre kvinna som kämpade på tappert, tror kanske att hon aldrig varit på ett gym innan hon gick med i studien. Hon hade allt sitt vackra halvlånga gråa hår kvar och tyvärr hann jag inte prata med henne. Nästa kvinna var nog mer van vid gym eller kanske har hon varit med i studien längre. Hon hade inget hår alls men var otroligt vacker. Tänk att ett kalt huvud kan vara så vackert. Inte heller henne fick jag tid att samtala med.
Däremot kvinnan som jag fick jobba tillsammans med talade jag med och hon är ung, kanske runt trettio. Hon hade fått en behandling och mått pyton i en vecka. Nätt och fin med allt sitt hår kvar fortfarande.
Men varför är jag så fixerad av hår?
Kanske för att jag har allt mitt, numera kortklippta hår kvar. Men mest för att det känns så konstigt att jag inte mår pyton och blir mer "cancersjuk". Jag vet att jag till våren garanterat kommer att tappa hår, må illa och må allmänt dåligt men på något sätt känner jag mig skyldig inför de andra. Skyldig att även nu må illa och se sjuk ut. För vi har ju faktiskt samma sjukdom. Allas våra liv har ställts på högkant. Och för ingen av oss, för ingen alls i hela världen, är detta något vi inte ens skulle tänka tanken på att välja själv.
Talesättet att "för den friske finns det hundra önskningar men för den sjuke bara en" stämmer naturligtvis. Men även om du är livshotande sjuk finns det en önskan om att passa in, att inte glida fram enklare än alla de andra runt omkring.
Jag är nöjd med att cancern kom i detta skedet av livet (gravt medelålders;) och inte när jag var yngre. Tror och hoppas att livserfarenheten och självinsikten gör att det blir lättare, lättare att se vad som "tillhör" mig i form av rädslor och känslor och vad som ligger utanför min förmåga att påverka.
Kanske är det så att alla dessa år av egenterapi äntligen gör nytta. Alla dessa tusentals kronor som min dåvarande arbetsgivare betalade till terapeuten har förvaltat sig väl ;)
Men jag ser framemot fler möten med "mina" tre kvinnor på gymmet. Det är oerhört värdefullt att tillhöra någon/något nu när allt annat försvunnit. Tänker på arbetskamrater som jag inte kommer att möta förrän om ett knappt år och lite sus och dus som får vänta tills vi vet hur det vita blodkropparna har det.
Men idag är det fredag. Härligt!

Behandling 1

Så var det gjort. Min första behandling av tio är numera inne i mitt system av blodkärl och vävnader. Fast mest hoppas jag att Kalcylanet jobbar på Knut (som min tumör heter just nu). 

Nervös men förväntansfull åkte mannen och jag ner till Lund igår. Dottern hade, naturligtvis, gjort en kämparskiva som låg i bilen när vi skulle köra och som var full av kämparmusik. Det började med Star Wars theme och direkt efter Pontares "Där vindarna viskar mitt namn" och som sen fortsätter i samma anda. Till och med Theme song från Rocky Balboa var med.

Fin och färgglad utsikt från onkologen

Väl på plats kändes det bra. Man blir otroligt väl omhändertagen av personalen. Det började med rengöring av PICC-line och sen kopplades koksalt på ett tag tills de på våning fyra, apotekets egna avdelning, gjort färdigt min cocktail av cytostatika och antikroppar.

Konstigt nog märkte jag ingenting i kroppen där blandningen droppades in i kroppen. Det tog ca 1,5 timme och sen fick jag vara kvar ytterligare 1,5 timme. De vet ju inte om min kropp tål blandningen men ingenting hände och jag fick åka hem.

Väl hemma fick jag feber och ont i kroppen, typ lättare influensasymptom. Men det var allt.

Inget illamående eller annat. 

Vågar kanske inte åka till träningen eftersom jag har lätt feber??? Jaja, vi får se.

Någon som begriper sig på detta ;) ?

Här ovan är min plan över behandlingen. Jag tillhör väg B och ska då ha denna blandningen fem gånger till. Jag ska dessutom göra fler biopsier av Knut. (Isch)

Sen blir det op och efter det kommer fyra omgångar med "värre" medikamenter. De som man mår dåligt av. 

Efter det blir det strålbehandling i fem veckor.

Jag är klar med all behandling till slutet av juli, förutom Herceptinet som jag ska ha i fem år.

Verkligen ett år off....

Då sitter den där

PICC-line som ska sitta där under hela tiden jag ska ha medikamenter. Fick komma in på ett rum nere på onkologen och två härliga sjuksköterskor tog väl hand om mig. 

Via ultraljud och med EKG synlig fick dom in 40 cm plastslang genom min högra överarm in strax innan hjärtat. Det var inte skönt men inte heller otäckt. Lite så där lagom alltså. 

Sen efter blev det en ovanligt god hamburgare vid stationen i Lund. Wiggos tror jag stället heter. 

Gick lite runt i stan, åkte till NOVA och drack kaffe och sen var det dags för introduktion på gymmet. 

Japp, skillnad på storleken mellan mig och sjukgymnasten :)

På bilden ovan letar jag efter bäckenbotten för träning av den samma. Men vi gick igenom alla momenten och även det som ska göras hemma dvs konditionsträningen i form av jogging i intervaller. 

Vi var två nya som fick vår introduktion, en något äldre dam som var tydligt ärrad av operationer och så då jag. Men vi kommer nog att vara otroligt tränade till våren ;)

Imorgon blir det den första behandlingen. 

Heldag i Lund.

Idag har jag varit på lab och tagit blodprover, EKG på ett annat ställe, biopsi på mammografiavdelningen och sen ultraljud på hjärtat.
Biopsin var lite jobbig, de skulle ha fem prov på den lille skiten, ett misslyckades och därför stack de mig med den superstora nålen sex gånger :(
Men nu blir det inte fler sådana på ett tag i alla fall. Nu nöjer dom sig med ultraljud och mammografi allt eftersom behandlingarna görs.
Men EKG och ultraljudet på hjärtat visade inget konstigt. Tack och lov!

I väntrummet till biopsin ligger en tidning med "framtidsideerna". Lite kul att se det så. Jag gillar det! 

Härlig söndag

Imorgon startar allt upp för mig. Då är det EKG, nya prover av tumören (biopsi) och ultraljud av hjärtat.

Känns skönt att det hela startar för då kan man ju börja räkna ner. 

Men idag har jag följt ett av alla goda råd i de broschyrer jag fått, att absolut inte banta, och vi har festat på en riktig söndagsstek. Med alla tillbehör :)

Fys-test, perukprovning och ny studie

Jaha, då är konditionstesten gjord. Tror inte att jag var en lysande stjärna alls faktiskt. Snarare tvärt om. Men masken som satt för mun och näsa och som mätte syreupptagningsförmågan kändes riktigt obehaglig. Nästan som att jag inte fick tillräckligt med luft när löpbandet gick fortare.år
Sen när jag var i Kristianstad ringde en av sjukgymnasterna, jag var lottad in i en grupp...den högintensiva!
Typiskt.
Riktigt vad det innebär vet jag inte, mer än att jag ska jogga istället för att gå och att tyngderna är tyngre. Men vi får se hur jag fixar det.
Sen gick jag till salong Skägg och lockar för utprovning av peruk. Och götapetter så rolig jag såg ut. Som tur är finns det inget bildbevis :)
En peruk liknade en boll eller mer en hjälm på huvudet.
Men det blev två stycken, likadana, en för fint och en vardags. Syntet eftersom man inte behöver göra något mer än tvätta dom för att dom ska se bra ut.
I torsdags, när vi fick all information, fick jag frågan om jag ville ingå i ytterligare en forskningsstudie. En massa information blev det. Det hela går ut på att jag kommer att få sex behandlingar med ett nytt preparat, ett nytt cytostatika som dom kallade för nästa generations läkemedel. Sen blir det operation av bröstet då delar eller hela bröstet tas bort och efter det två eller fyra "vanliga" cytostatika behandlingar och sen strålning i fem veckor. Vilket betyder att jag inte är färdigbehandlad förrän mitten av maj.
Jag gick med på det. Biverkningarna kommer att vara värk i kroppen, enorm trötthet och nedsatt imunförsvar under det sex första behandlingarna. Sen under de resterande två eller fyra behandlingarna till kommer eventuellt illamående. Ujujuj, vilket liv jag har framför mig. Men, jag är vid gott mod. Får se det som ett år i livets hårda skola.

Berg- och dalbana!

Ojojoj, som jag åker i känslokarusellen.
I går var det från början en riktigt bra dag. Klippte av kalufsen i väntan på cellgifterna och blev så pass nöjd att jag nog inte kommer låta det växa ut direkt sen efter min behandling.
Sen lite senare på eftermiddagen ringde dom från Lund och skulle boka tid för ultraljud av hjärtat.
ULTRALJUD AV HJÄRTAT!!!
Vad nu, dom har sett något på CT och nu kan jag inte genomgå behandling. Eller??
Ringde till de telefonnummer jag fått men ingen svarade.
Jag lovar, det blev ingen rolig kväll och definitivt ingen rolig natt. Sov inte mycket.
Fuck cancer!

Så kolossalt lik syrran nu :) 

I dag åkte vi ner, mannen och jag, till onkologen i Lund. Det var med bävan och skräck jag gick in genom dörrarna till kliniken. Lite som "i som här inträden låten hoppet fara" från den gudomliga komedin. 

Tänk, det blev tvärt om. Det första läkaren berättade var att det inte finns tillstymmelse till metastaser. och ultraljudet, det är tydligen en rutinsak som dom glömt meddela mig. Och som alla sagt, underbara människor som jobbar med detta.

Så.....jag kommer överleva detta enligt läkaren:)))

Dessutom är jag med i ännu en forskningsstudie. Denna gången gäller det behandlingen. Men jag hade kunnat säga nej till det men dom kör med både hängslen och livrem på så jag kommer att bli superkollad. 

Ikväll ska jag ha lite bubbel minsann!

Träning???

Om någon av er läser Kvällsposten så kan ni läsa om det projekt som jag troligtvis kommer att delta i nu i vinter. Och ska man vara på gym får man köpa upp sig på bra träningskläder och för en gångs skull har jag frångått det vanliga svarta och skaffat klart rosa kläder. Lite svart är där ju i och för sig men det är väldigt färgglatt för att vara mig. 

En rosa chock???

Och här ser ni artikeln som finns i dagens tidning. Verkar otroligt spännande men tufft.
I morgon ryker kalufsen. Vill inte hitta så långa hårstrån överallt. Men undrar om det fortfarande är så att man får något bidrag till peruk eller man får stå för kalaset själv? För jag hade bestämt mig för att inte ha någon men mannen påpekade att vi kanske någon gång vill gå ut och då vet han ju att jag inte kommer att gå med på det frivilligt med kalt huvud ;)

CT

Jaha, så var den gjord, CT-röntgen.
Mannen var med och när vi kom fram till avdelningen visade det sig att jag skulle dricka kontrastmedel under en hel timme. Vi tog drycken och gick ner till fiket.
Och olika falla ödets lotter, mannen drack cappuccino och åt en kanelsnäcka och jag drack då en halvsöt vätska som inte förgyllde dagen direkt.
Men efter en knapp timme gick vi upp på femte våningen igen och snabbt blev jag inkallad till skanningen. Väl där så rullade det på och ganska snart var vi på väg hem igen.
Så nu blir det en orolig väntan.

Orättvist eller???

Idag är jag nervös!

Helt knasigt men så är det. Jag är nervös för CT-skanningen. Inte för själva undersökningen, även om mitt hjärta hoppade 91 då jag gjorde det vid gallundersökningen och jag fick en massa betablockerare, utan jag är rädd för svaret.
Självplågare, som jag nog är, ser jag framför mig hur läkaren talar om för mig att tyvärr...det finns inget att göra för dig. På torsdag får jag svaret.

Tror det får bli en insomningstablett ikväll, eller mer rätt en halv sådan.

Men helgen har varit fantastisk, jag och syrran har bott på hotell, gått igenom tusentals sjukdomar, ätit gott och pratat pratat pratat. Jag har en fantastisk syster och vi har skrattat högt och länge. Så skönt att skratta åt eländet, även syrran har problem med hälsan och denna helgen behövde vi.
Tog bland annat tåget till Emporia som är ett jättestort köpcenter i utkanten av Malmö. Alldeles för stort och varmt för oss som bara fnissade över att vi gick fel hela tiden och åt mig som helt akut fick en jäkla uvi och som naturligtvis inte hade alvedon med mig. Så jakt efter ett apotek, via varenda toalett som fanns där och helt svettiga när vi äntligen kom ut med både piller och totalt nypinkade. Som tur var "botade" två snabba alvedon åkomman tillsammans med ett par liter vatten och det gjorde att vi kunde fortsätta till lilla torg för en makalös älgfärsbiff med pepparrot.

Som sagt, en alldeles ypperlig helg.
Tänk på mig imorgon så kanske mitt hjärta sköter sig bättre (fast jag får nog betablockerande medicin innan)!

Mer väntan

Dagarna rullar på. Jag promenerar, lägger puzzel och spelar candy crush på mobilen.
Psykiskt fungerar det bättre just nu. Lena, din blogg hjälper mig mycket. Du skriver mer avdramatiserat än de andra (som ju faktiskt skrämde mig).

I dag ska jag till Malmö, bo på hotell med syrran och shoppa träningskläder bland annat. Sen ska vi naturligtvis ut och äta och sitta på någon uteservering med ett glas vin och titta på folk.

I går var jag en runda upp till Hässleholm, åt lunch med dottern och fönstershoppade lite. Men var mest lite orolig för att träffa på arbetskamrater....vill inte tala om cancer och annat just nu. Träffade faktiskt en pendlarkompis från Sölvesborgstiden som frågare hur det var. Vad säger man då? Ja inte sa jag att jag har cancer utan svaret blev lite svävande att: jo, det går väl.

Nä, nu ska jag packa lite...ha det!

Väntar

Just nu händer det inte mycket. Mest väntan och oro.

Min aktivitetsmätare sitter nu på överarmen och ska göra det i en vecka. Sen ska det skrivas loggbok över min dag och det ska också göras i en vecka.

Bild från morgonpromenaden, 

Elisabet skrev i en kommentar att "Du verkar ha så mycket mer jävlar-anamma i dig än jag själv skulle ha!" Men jag tvekar, tror nog att det är en massa snack och liten firma. Men vem vet, jag kanske överraskar mig själv.

Men jag förstår hur lätt det är att trycka ner sig själv. Lena, som kommenterade i förra inlägget, hjälpte mig upp ur en håla jag själv grävt ner mig i. Så härligt och skönt med goda exempel. Själv har jag bara hittat mindre upplyftande exempel innan. Så tack Lena!

Nä, nu ska jag sätta på lite kaffe som jag ska dricka samtidigt som jag lägger lite puzzel. 

Ångrar mig!

Jag har gjort något dumt, väldigt dumt. Rent av idiotiskt.
Skyller på grumlat omdöme eller tillfällig sinnesförvirring.

Den här forskningsstudien som jag gått med i, den har fått mig att tveka på min kapacitet och förmåga att genomföra detta samtidigt som jag får kemoterapi. Så mycket att jag gick in och läste på bloggar där kvinnor redan har gjort hela resan. Och det skulle jag nog inte gjort.
En kvinna beskriver hur hon fick bäras ut i en bil efter en behandling, om hur hon låg på toalettgolvet nätterna igenom och hur ont hon hade. Nästa beskriver om hur hon ville sluta leva och återigen om hur jäkla illa hon mådde osv osv. Har inte hittat en enda som berättar att "visst det var jobbigt men det gick..."
Och så tror jag att jag kan åka ner till Lund två gånger i veckan för att träna????
Varför gick jag in och läste? Nu tvivlar jag!

Förbannat!!!

Forskningsstudie

Jag har alltid haft ambitionen till att träna. Resultatet av den ambitionen har väl varit lite blandat. Vältränad ibland och mindre vältränad ibland.
Nu när jag ska genomgå den kanske tuffaste tiden i mitt liv....nu tackar jag ja till att vara med i en forskningsstudie om välbefinnande och fysisk träning för patienter med cancer.
Häpp!!!
Så nu ska jag kartläggas utifrån vikt, längd, kondition och andra prov.
Sen ska jag åka ner till Lund och friskis&svettis och träna med andra cancerpatienter. Vi ska träna i grupp under en sjukgymnast ledning. Jag kommer att bli inlottad i en grupp antingen hamnar jag i en grupp med låg/måttlig intensitet eller i en grupp med hög intensitet. Sen lottas jag till antingen en grupp som får mycket stöd av tränaren eller till en grupp med mindre stöd. Den gruppen med låg träning, där är det lätta vikter med många upprepningar och konditionsträning med promenader 150 minuter per vecka. Men den högintensiva där är det tyngre vikter och jogging i ca 75 minuter per vecka.
Jag får faktiskt ganska mycket energi när jag tänker på detta.
För tänk, klarar jag behandlingarna och mår bra till våren....då är jag ju för fanken till och med vältränad :))))

Annars inget nytt på himlen här hemma. Jag är ju sjukskriven och det känns skönt. Slipper handskas med alla människor och elever. För mig är det jobbigaste med detta samspelet med alla som undrar och som förgryser sig. Jag behöver inte det. Jag behöver styrka och faktiskt lite ilska. Med andra ord ork, jävlaranamma och energi.
Ingen får lov att vara ledsen i närheten av mig. För då förlorar jag min styrka och blir ledsen själv. Och det behöver jag inte.
Ge mig istället power och lite ursinne så orkar jag gå framåt!!!
Och vet ni? Jag har bokat frissan nästa vecka igen och då ryker håret. För det är jag som bestämmer ;)

Okey, då hanterar vi detta!



Ja, väntan är över. Och ja, det är som jag befarade.

Bröstcancer! Alltså...... FUCK CANCER!!!!

 

Tack Elisabet för kortet, det behövdes för att få lite med
konsensus i pappershögen.



Samtidigt är det så att det är skönt att veta.

 

För nu vet jag gången:

12/10 CT

15/10 träff med läkaren på onkologen

19/10 tatuering av tumörplats 

20/10 PICC-line

21/10 behandling nr 1 (cytostatika alltså) av 6

 

Sen blir det operation, strålning och något som heter Herceptin var tredje vecka i ett år.

 Phuu...

 

Svettigt? JA!

Rädd? LITE (fast mest för behandlingarna)

Optimistisk? OERHÖRT!

 

Så nu är jag sjukskriven fram till nyår i första omgången.

Tänk positiva tankar!!!!

 

 

 

Väntrum

En käck kock på teven. 

Inte vad jag vill se just nu. 

Väntar. 

Väntar

Sköterskan Agneta undrade om jag tänkt vara hemma i väntan på besked.

Kaxigt svarade jag "Nej absolut inte, då sitter jag bara och planerar min begravning!"

Jag for direkt från Lund upp till Katrineholm för den årliga fortbildningen/konferensen.

Det gick bra.

Sen i söndags kröp rädslan och ångesten på....

Åkte till jobbet igår men vände nästan i dörren.

Det gick inte!

I skogen i lördags, massor av svamp!

Egentligen skulle jag vilja att alla tryckte på pausknappen och frös livet i väntan på besked. Men det går ju inte. Livet går ju vidare med planer och fester och annat...

Fy fanken vad jag avskyr att inte veta. Googlar information och har mig. Och inte blir det bättre av alla reportage på teven med insamlingar mot cancer.

Tur det är svampsäsong!!!

Mammografi

Brevet från mammografiundersökningen är alltid ångestfyllt att öppna.

Och denna gången stod det som man inte vill läsa. 

"Du är välkommen till Lund för kompletterande undersökning"

Igår var jag där.

Ny röntgen, ultraljud och biopsi av knuta och lymfa. 

Besked kommer på torsdag. 

Igång igen...

Idag har jag återigen satt igång med min träning.... 

Nu hoppas jag bara att det inte kommer något nytt bakslag.

Håll tummarna för mig. 

Bra bättre bäst...eller?

Nja, inte än. Men idag åker vi ner till vagnen och det ska bli så skönt. Att det faktiskt händer något i mitt liv som inte är Netflix eller annat slötittande.

Förhoppningsvis blåser det inte så farligt utan att det går att sitta utanför förtältet med en filt om sig. 

Så skönt! 

Snart helg

Och vi ska ta ner förtältet.

Eller vi...mannen ska göra det. Jag ska sitta och peka ;)

Det är vår vagn som syns precis vid mannens huvud. 

Bilden visar ett av våra bästa aktiviteter, kubb på stranden med lite vin och mys. 

Jag hoppas på någerlunda väder i helgen så förtältet kommer hem någerlunda torrt. 

Vagnen ska användas någon helg efter den kommit hem, vi fundera på att åka och fiska, men sen ska den bytas ut till en större och bättre. En med fasta sängar så vi slipper bädda upp varje dag. 

Vi blir ju inte yngre. 

Sakta går dagarna!

Har just inget att göra.
Eller mer rätt, kan just inte göra något.
Idag tänkte jag sitta ute och få lite sol på mig, då kom molnen.
Så.....ja.....suck.
Till och med trött på Netflix. Och det är min själ inte illa.

Sen är det ju så att jag faktiskt har det rätt gött.
Kan vara bra för mig att bara sitta. Jupp, så är det!

Tänk så det kan bli.

På gång igen tänkte jag ju.

Ack nej! 

Jag hamnade här istället för på joggingspåret. 

KAVA Borås sjukhus sal 36

Snart 60 år och nyopererad för blindtarmen. 

Det är tur att man inte vet vad som väntar en i livet. 

Så något styrelsemöte blev det inte. Inte heller något möte med Sveriges vägledarförening. 

Nope, det blev två veckors sjukskrivning. 

Skolstart = stress!

Min agenda är fortfarande ganska tom. Trots det kutar jag omkring så jag ser häcken i alla fyra hörnen ;)

Fast jag har bestämt mig. Jag ska ta det mycket lugnare framöver. Det fungerar inte att jobba 40 timmar i veckan, ha jobbetelefonen öppen på kvällar och sen ändå sitta på övertid för att leta praktik till eleverna. 

I stället ska jag njuta mer av livet, jobba på att komma i form och tanka positiv energi. Alla negativa människor kommer att få ytterst lite tid i mitt liv. 

Så det så :)

Nu jäklar!

Nu är jag igång.

Med vad undrar ni? 

Träningen så klart ju....

Hittills har det blivit Indoor walking och spinning. 

Och det behövs minsann. Sommaren har inte varit nådig mot den här tjockisens kropp. 

Så nu...nu jäklar! 

Mår oförskämt bra

Jag är nere i vagnen och trivs som fisken i vattnet. 

Trots dåligt väder i resten av Skåne så har vi haft hyfsat väder här. Igår gick vi längs stranden till Sandhammaren och tillbaka. En promenad på ca 11 km och nosen fick lite för mycket sol ;)

Tystnad

Det råder ingen större aktivitet på bloggen.

Det är livet som kommit mellan. 

Kanske återkommer jag och blir lite mer aktiv, kanske gör jag inte det. 

Men pausar, det gör jag! 

Med vindens hastighet

Fort fort försvinner helgen. Den som kändes så lång i fredags. 

Men den har varit härlig och blåsig. Vi gick ut på stranden i ca en timme men tvingades gå upp till vagnen och värmen i förtältet. Och bada var inte att tänka på. Bara fötterna blev doppade och då fick jag nästan kramp i tårna ;)

På väg hem

på bilden nedan syns jag i glaset mellan min kupé och nästa. Sitter och tittar på filmen "Hur många kramar finns det i världen" och för en gångs skull spelar Per Moberg en sympatisk roll.
De möten jag varit på har varit bra, faktisk mycket bra. Kommer vara delaktig i ett projekt som SYVI och MISA ska göra samt ett projekt tillsammans med Fk, Af och SKL.
Och det är det roligaste med att vara aktiv i SYVI:s styrelse, att man får vara med och påverka. Påverka till att eleverna ska få en likriktad och bra uppföljning ut i arbetslivet. Som det nu är är det otroligt olika i landet. Och det ska inte vara beroende på var du bor för att eleverna ska få rätt vägledning och stöd ut i arbetslivet.
Men nu ska jag hem och det uppskattar jag :)

Hemlängtan

Sista kvällen i Stockholm. Längtar hem. 

Sitter just nu på hotellrummet och tittar på tv. Kniven på strupen. 

Jaja. Något ska man ju göra 

Hemgång

Nu är helgen i Rostock över. Det går alldeles för fort....helger som denna alltså. 

Väggmålning i Rostock. Helt underbar. 

Men vi har haft det bra som attan. Ätit gott och njutit av livet. Även vårt möte har gått bra, konferensen kommer att bli en succé tror vi :)

Tjoooohoooo

Vi har internet :)))))

Och nu åker vi till Rostock över helgen.

På väg?!

I långsam takt på väg till Löderup just nu. Långsam på grund av att vi har släpet med oss där förtältet och stolpar ligger. 

Just det! Det är dags för den årliga förnedringen då vi står som slocknade ljus kliandes i hårbotten! 

Hur f-n gör man!!!! ;)

Fortfarande inget internet.

Liiiite trist faktiskt! Liiiite!

Annars rullar livet på i en hysterisk fart. Det är bara att hålla i "agebrädan". 

Lever utan internet.

Jösses flickor så trist det är utan internet. 

Beroende? Japp!

Saknar att se på film och att läsa på om vad folk håller på med. 

Tur jag har instagram och fc : )

Jobbar....

.....men längtar bort.

Undrar varför?
 





Planering

Nu väntar jag bara på den första svenska sparrisen, sen blir det soppa av.

Fick en present igår, en jättekokbok med recept från "Allt om mat". Helt fantastisk med rekommenderade viner och annan dryck. Tack för den Kajsa och Pälle!