Det är lugnt.

Fredag idag och jag har för första gången tränat intervaller. Det betyder att jag går i rask takt 4 minuter och sen joggar jag 2 minuter och går 2 minuter x 5. Hela träningen tar allt som allt 25 minuter och detta ska jag göra tre gånger i veckan.
Så som vädret är just nu är det ju inga problem. Dock, om det blir snö och halt, då får jag ta mig till gymet istället.
Men livet är annars lugnt och fint. Inga värre biverkningar än.
I helgen ska vi ha lite fest och fira halloween. Ska laga lite mat tillsammans med tjejerna och Pälle, kanske spela spel men framförallt ha det bra tillsammans.
På måndag är det dags för klippning av peruk. Vem vet, bildbeviset kanske kommer ;)
Måste ju våga visa mig i den förr eller senare.
Ha en go helg alla!

90 miljoner hopp

Cancergalan gav mycket pengar, rekord big time.
Dock klarade jag inte av att titta på den mer än ca 40 minuter.

Den handlade inte om livet, den handlade om döden.
Naturligtvis förstår jag att jag är färgad av hur jag har det men jag skulle önska att man lyfte fram dom som klarar sig, att man firade livet, att man visade på hur pengarna ändra en dödsdom till en livsglädje. Blev för mycket begravning för mig. Sen har jag förstått att det blev mer liv och tillfrisknanden efter att jag slutade titta.

Men, jag han med att se "min" onkolog, Cecilia Graffman. Helt underbar kvinna! När hon satte sig mitt emot mig och talade kände jag mig otroligt trygg, det tarvar en hel del erfarenhet och empatisk förmåga att få någon så lugn och trygg mitt i cancersamtalet.

Idag har jag varit på vårdcentralen och lagt om min PICC-line. Allt var bra med den. Såret ser bra ut och inga tecken på proppar eller infektion. Härligt tycker jag, att jag kan sudda bort vissa orosmoment.

Vardag?

Ja, faktiskt. Det infinner sig en vardag mitt i cancerkaoset.

Febern har gett med sig, viss trötthet kom istället. Men än är det helt ok. 

Och vi gör faktiskt annat här hemma. Sverigequizen tillexempel. Har lite svårt för att Björn Hellberg hela tiden ska "göras bort" men frågedelen är kul. 

Och vi klarade det bra men vid fråga 15 började förfallet ;)

En höstpresent.

Igår fick jag ett sms att jag skulle gå upp och hämta posten. Så det gjorde jag.

Där låg ett fint paket och i paketet låg en härlig höstduk, en som jag och ena dottern tittade på häromdagen.
Jag blir lite bortskämd just nu :)

Här ligger duken på vårt matbord i ek som mina elever gjort. 

Lite tankar

Igår var jag på min första träning med Phys-can som studien heter. Där träffade jag tre andra kvinnor med bröstcancer. En något äldre kvinna som kämpade på tappert, tror kanske att hon aldrig varit på ett gym innan hon gick med i studien. Hon hade allt sitt vackra halvlånga gråa hår kvar och tyvärr hann jag inte prata med henne. Nästa kvinna var nog mer van vid gym eller kanske har hon varit med i studien längre. Hon hade inget hår alls men var otroligt vacker. Tänk att ett kalt huvud kan vara så vackert. Inte heller henne fick jag tid att samtala med.
Däremot kvinnan som jag fick jobba tillsammans med talade jag med och hon är ung, kanske runt trettio. Hon hade fått en behandling och mått pyton i en vecka. Nätt och fin med allt sitt hår kvar fortfarande.
Men varför är jag så fixerad av hår?
Kanske för att jag har allt mitt, numera kortklippta hår kvar. Men mest för att det känns så konstigt att jag inte mår pyton och blir mer "cancersjuk". Jag vet att jag till våren garanterat kommer att tappa hår, må illa och må allmänt dåligt men på något sätt känner jag mig skyldig inför de andra. Skyldig att även nu må illa och se sjuk ut. För vi har ju faktiskt samma sjukdom. Allas våra liv har ställts på högkant. Och för ingen av oss, för ingen alls i hela världen, är detta något vi inte ens skulle tänka tanken på att välja själv.
Talesättet att "för den friske finns det hundra önskningar men för den sjuke bara en" stämmer naturligtvis. Men även om du är livshotande sjuk finns det en önskan om att passa in, att inte glida fram enklare än alla de andra runt omkring.
Jag är nöjd med att cancern kom i detta skedet av livet (gravt medelålders;) och inte när jag var yngre. Tror och hoppas att livserfarenheten och självinsikten gör att det blir lättare, lättare att se vad som "tillhör" mig i form av rädslor och känslor och vad som ligger utanför min förmåga att påverka.
Kanske är det så att alla dessa år av egenterapi äntligen gör nytta. Alla dessa tusentals kronor som min dåvarande arbetsgivare betalade till terapeuten har förvaltat sig väl ;)
Men jag ser framemot fler möten med "mina" tre kvinnor på gymmet. Det är oerhört värdefullt att tillhöra någon/något nu när allt annat försvunnit. Tänker på arbetskamrater som jag inte kommer att möta förrän om ett knappt år och lite sus och dus som får vänta tills vi vet hur det vita blodkropparna har det.
Men idag är det fredag. Härligt!

Behandling 1

Så var det gjort. Min första behandling av tio är numera inne i mitt system av blodkärl och vävnader. Fast mest hoppas jag att Kalcylanet jobbar på Knut (som min tumör heter just nu). 

Nervös men förväntansfull åkte mannen och jag ner till Lund igår. Dottern hade, naturligtvis, gjort en kämparskiva som låg i bilen när vi skulle köra och som var full av kämparmusik. Det började med Star Wars theme och direkt efter Pontares "Där vindarna viskar mitt namn" och som sen fortsätter i samma anda. Till och med Theme song från Rocky Balboa var med.

Fin och färgglad utsikt från onkologen

Väl på plats kändes det bra. Man blir otroligt väl omhändertagen av personalen. Det började med rengöring av PICC-line och sen kopplades koksalt på ett tag tills de på våning fyra, apotekets egna avdelning, gjort färdigt min cocktail av cytostatika och antikroppar.

Konstigt nog märkte jag ingenting i kroppen där blandningen droppades in i kroppen. Det tog ca 1,5 timme och sen fick jag vara kvar ytterligare 1,5 timme. De vet ju inte om min kropp tål blandningen men ingenting hände och jag fick åka hem.

Väl hemma fick jag feber och ont i kroppen, typ lättare influensasymptom. Men det var allt.

Inget illamående eller annat. 

Vågar kanske inte åka till träningen eftersom jag har lätt feber??? Jaja, vi får se.

Någon som begriper sig på detta ;) ?

Här ovan är min plan över behandlingen. Jag tillhör väg B och ska då ha denna blandningen fem gånger till. Jag ska dessutom göra fler biopsier av Knut. (Isch)

Sen blir det op och efter det kommer fyra omgångar med "värre" medikamenter. De som man mår dåligt av. 

Efter det blir det strålbehandling i fem veckor.

Jag är klar med all behandling till slutet av juli, förutom Herceptinet som jag ska ha i fem år.

Verkligen ett år off....

Då sitter den där

PICC-line som ska sitta där under hela tiden jag ska ha medikamenter. Fick komma in på ett rum nere på onkologen och två härliga sjuksköterskor tog väl hand om mig. 

Via ultraljud och med EKG synlig fick dom in 40 cm plastslang genom min högra överarm in strax innan hjärtat. Det var inte skönt men inte heller otäckt. Lite så där lagom alltså. 

Sen efter blev det en ovanligt god hamburgare vid stationen i Lund. Wiggos tror jag stället heter. 

Gick lite runt i stan, åkte till NOVA och drack kaffe och sen var det dags för introduktion på gymmet. 

Japp, skillnad på storleken mellan mig och sjukgymnasten :)

På bilden ovan letar jag efter bäckenbotten för träning av den samma. Men vi gick igenom alla momenten och även det som ska göras hemma dvs konditionsträningen i form av jogging i intervaller. 

Vi var två nya som fick vår introduktion, en något äldre dam som var tydligt ärrad av operationer och så då jag. Men vi kommer nog att vara otroligt tränade till våren ;)

Imorgon blir det den första behandlingen. 

Heldag i Lund.

Idag har jag varit på lab och tagit blodprover, EKG på ett annat ställe, biopsi på mammografiavdelningen och sen ultraljud på hjärtat.
Biopsin var lite jobbig, de skulle ha fem prov på den lille skiten, ett misslyckades och därför stack de mig med den superstora nålen sex gånger :(
Men nu blir det inte fler sådana på ett tag i alla fall. Nu nöjer dom sig med ultraljud och mammografi allt eftersom behandlingarna görs.
Men EKG och ultraljudet på hjärtat visade inget konstigt. Tack och lov!

I väntrummet till biopsin ligger en tidning med "framtidsideerna". Lite kul att se det så. Jag gillar det! 

Härlig söndag

Imorgon startar allt upp för mig. Då är det EKG, nya prover av tumören (biopsi) och ultraljud av hjärtat.

Känns skönt att det hela startar för då kan man ju börja räkna ner. 

Men idag har jag följt ett av alla goda råd i de broschyrer jag fått, att absolut inte banta, och vi har festat på en riktig söndagsstek. Med alla tillbehör :)

Fys-test, perukprovning och ny studie

Jaha, då är konditionstesten gjord. Tror inte att jag var en lysande stjärna alls faktiskt. Snarare tvärt om. Men masken som satt för mun och näsa och som mätte syreupptagningsförmågan kändes riktigt obehaglig. Nästan som att jag inte fick tillräckligt med luft när löpbandet gick fortare.år
Sen när jag var i Kristianstad ringde en av sjukgymnasterna, jag var lottad in i en grupp...den högintensiva!
Typiskt.
Riktigt vad det innebär vet jag inte, mer än att jag ska jogga istället för att gå och att tyngderna är tyngre. Men vi får se hur jag fixar det.
Sen gick jag till salong Skägg och lockar för utprovning av peruk. Och götapetter så rolig jag såg ut. Som tur är finns det inget bildbevis :)
En peruk liknade en boll eller mer en hjälm på huvudet.
Men det blev två stycken, likadana, en för fint och en vardags. Syntet eftersom man inte behöver göra något mer än tvätta dom för att dom ska se bra ut.
I torsdags, när vi fick all information, fick jag frågan om jag ville ingå i ytterligare en forskningsstudie. En massa information blev det. Det hela går ut på att jag kommer att få sex behandlingar med ett nytt preparat, ett nytt cytostatika som dom kallade för nästa generations läkemedel. Sen blir det operation av bröstet då delar eller hela bröstet tas bort och efter det två eller fyra "vanliga" cytostatika behandlingar och sen strålning i fem veckor. Vilket betyder att jag inte är färdigbehandlad förrän mitten av maj.
Jag gick med på det. Biverkningarna kommer att vara värk i kroppen, enorm trötthet och nedsatt imunförsvar under det sex första behandlingarna. Sen under de resterande två eller fyra behandlingarna till kommer eventuellt illamående. Ujujuj, vilket liv jag har framför mig. Men, jag är vid gott mod. Får se det som ett år i livets hårda skola.

Berg- och dalbana!

Ojojoj, som jag åker i känslokarusellen.
I går var det från början en riktigt bra dag. Klippte av kalufsen i väntan på cellgifterna och blev så pass nöjd att jag nog inte kommer låta det växa ut direkt sen efter min behandling.
Sen lite senare på eftermiddagen ringde dom från Lund och skulle boka tid för ultraljud av hjärtat.
ULTRALJUD AV HJÄRTAT!!!
Vad nu, dom har sett något på CT och nu kan jag inte genomgå behandling. Eller??
Ringde till de telefonnummer jag fått men ingen svarade.
Jag lovar, det blev ingen rolig kväll och definitivt ingen rolig natt. Sov inte mycket.
Fuck cancer!

Så kolossalt lik syrran nu :) 

I dag åkte vi ner, mannen och jag, till onkologen i Lund. Det var med bävan och skräck jag gick in genom dörrarna till kliniken. Lite som "i som här inträden låten hoppet fara" från den gudomliga komedin. 

Tänk, det blev tvärt om. Det första läkaren berättade var att det inte finns tillstymmelse till metastaser. och ultraljudet, det är tydligen en rutinsak som dom glömt meddela mig. Och som alla sagt, underbara människor som jobbar med detta.

Så.....jag kommer överleva detta enligt läkaren:)))

Dessutom är jag med i ännu en forskningsstudie. Denna gången gäller det behandlingen. Men jag hade kunnat säga nej till det men dom kör med både hängslen och livrem på så jag kommer att bli superkollad. 

Ikväll ska jag ha lite bubbel minsann!

Träning???

Om någon av er läser Kvällsposten så kan ni läsa om det projekt som jag troligtvis kommer att delta i nu i vinter. Och ska man vara på gym får man köpa upp sig på bra träningskläder och för en gångs skull har jag frångått det vanliga svarta och skaffat klart rosa kläder. Lite svart är där ju i och för sig men det är väldigt färgglatt för att vara mig. 

En rosa chock???

Och här ser ni artikeln som finns i dagens tidning. Verkar otroligt spännande men tufft.
I morgon ryker kalufsen. Vill inte hitta så långa hårstrån överallt. Men undrar om det fortfarande är så att man får något bidrag till peruk eller man får stå för kalaset själv? För jag hade bestämt mig för att inte ha någon men mannen påpekade att vi kanske någon gång vill gå ut och då vet han ju att jag inte kommer att gå med på det frivilligt med kalt huvud ;)

CT

Jaha, så var den gjord, CT-röntgen.
Mannen var med och när vi kom fram till avdelningen visade det sig att jag skulle dricka kontrastmedel under en hel timme. Vi tog drycken och gick ner till fiket.
Och olika falla ödets lotter, mannen drack cappuccino och åt en kanelsnäcka och jag drack då en halvsöt vätska som inte förgyllde dagen direkt.
Men efter en knapp timme gick vi upp på femte våningen igen och snabbt blev jag inkallad till skanningen. Väl där så rullade det på och ganska snart var vi på väg hem igen.
Så nu blir det en orolig väntan.

Orättvist eller???

Idag är jag nervös!

Helt knasigt men så är det. Jag är nervös för CT-skanningen. Inte för själva undersökningen, även om mitt hjärta hoppade 91 då jag gjorde det vid gallundersökningen och jag fick en massa betablockerare, utan jag är rädd för svaret.
Självplågare, som jag nog är, ser jag framför mig hur läkaren talar om för mig att tyvärr...det finns inget att göra för dig. På torsdag får jag svaret.

Tror det får bli en insomningstablett ikväll, eller mer rätt en halv sådan.

Men helgen har varit fantastisk, jag och syrran har bott på hotell, gått igenom tusentals sjukdomar, ätit gott och pratat pratat pratat. Jag har en fantastisk syster och vi har skrattat högt och länge. Så skönt att skratta åt eländet, även syrran har problem med hälsan och denna helgen behövde vi.
Tog bland annat tåget till Emporia som är ett jättestort köpcenter i utkanten av Malmö. Alldeles för stort och varmt för oss som bara fnissade över att vi gick fel hela tiden och åt mig som helt akut fick en jäkla uvi och som naturligtvis inte hade alvedon med mig. Så jakt efter ett apotek, via varenda toalett som fanns där och helt svettiga när vi äntligen kom ut med både piller och totalt nypinkade. Som tur var "botade" två snabba alvedon åkomman tillsammans med ett par liter vatten och det gjorde att vi kunde fortsätta till lilla torg för en makalös älgfärsbiff med pepparrot.

Som sagt, en alldeles ypperlig helg.
Tänk på mig imorgon så kanske mitt hjärta sköter sig bättre (fast jag får nog betablockerande medicin innan)!

Mer väntan

Dagarna rullar på. Jag promenerar, lägger puzzel och spelar candy crush på mobilen.
Psykiskt fungerar det bättre just nu. Lena, din blogg hjälper mig mycket. Du skriver mer avdramatiserat än de andra (som ju faktiskt skrämde mig).

I dag ska jag till Malmö, bo på hotell med syrran och shoppa träningskläder bland annat. Sen ska vi naturligtvis ut och äta och sitta på någon uteservering med ett glas vin och titta på folk.

I går var jag en runda upp till Hässleholm, åt lunch med dottern och fönstershoppade lite. Men var mest lite orolig för att träffa på arbetskamrater....vill inte tala om cancer och annat just nu. Träffade faktiskt en pendlarkompis från Sölvesborgstiden som frågare hur det var. Vad säger man då? Ja inte sa jag att jag har cancer utan svaret blev lite svävande att: jo, det går väl.

Nä, nu ska jag packa lite...ha det!

Väntar

Just nu händer det inte mycket. Mest väntan och oro.

Min aktivitetsmätare sitter nu på överarmen och ska göra det i en vecka. Sen ska det skrivas loggbok över min dag och det ska också göras i en vecka.

Bild från morgonpromenaden, 

Elisabet skrev i en kommentar att "Du verkar ha så mycket mer jävlar-anamma i dig än jag själv skulle ha!" Men jag tvekar, tror nog att det är en massa snack och liten firma. Men vem vet, jag kanske överraskar mig själv.

Men jag förstår hur lätt det är att trycka ner sig själv. Lena, som kommenterade i förra inlägget, hjälpte mig upp ur en håla jag själv grävt ner mig i. Så härligt och skönt med goda exempel. Själv har jag bara hittat mindre upplyftande exempel innan. Så tack Lena!

Nä, nu ska jag sätta på lite kaffe som jag ska dricka samtidigt som jag lägger lite puzzel. 

Ångrar mig!

Jag har gjort något dumt, väldigt dumt. Rent av idiotiskt.
Skyller på grumlat omdöme eller tillfällig sinnesförvirring.

Den här forskningsstudien som jag gått med i, den har fått mig att tveka på min kapacitet och förmåga att genomföra detta samtidigt som jag får kemoterapi. Så mycket att jag gick in och läste på bloggar där kvinnor redan har gjort hela resan. Och det skulle jag nog inte gjort.
En kvinna beskriver hur hon fick bäras ut i en bil efter en behandling, om hur hon låg på toalettgolvet nätterna igenom och hur ont hon hade. Nästa beskriver om hur hon ville sluta leva och återigen om hur jäkla illa hon mådde osv osv. Har inte hittat en enda som berättar att "visst det var jobbigt men det gick..."
Och så tror jag att jag kan åka ner till Lund två gånger i veckan för att träna????
Varför gick jag in och läste? Nu tvivlar jag!

Förbannat!!!

Forskningsstudie

Jag har alltid haft ambitionen till att träna. Resultatet av den ambitionen har väl varit lite blandat. Vältränad ibland och mindre vältränad ibland.
Nu när jag ska genomgå den kanske tuffaste tiden i mitt liv....nu tackar jag ja till att vara med i en forskningsstudie om välbefinnande och fysisk träning för patienter med cancer.
Häpp!!!
Så nu ska jag kartläggas utifrån vikt, längd, kondition och andra prov.
Sen ska jag åka ner till Lund och friskis&svettis och träna med andra cancerpatienter. Vi ska träna i grupp under en sjukgymnast ledning. Jag kommer att bli inlottad i en grupp antingen hamnar jag i en grupp med låg/måttlig intensitet eller i en grupp med hög intensitet. Sen lottas jag till antingen en grupp som får mycket stöd av tränaren eller till en grupp med mindre stöd. Den gruppen med låg träning, där är det lätta vikter med många upprepningar och konditionsträning med promenader 150 minuter per vecka. Men den högintensiva där är det tyngre vikter och jogging i ca 75 minuter per vecka.
Jag får faktiskt ganska mycket energi när jag tänker på detta.
För tänk, klarar jag behandlingarna och mår bra till våren....då är jag ju för fanken till och med vältränad :))))

Annars inget nytt på himlen här hemma. Jag är ju sjukskriven och det känns skönt. Slipper handskas med alla människor och elever. För mig är det jobbigaste med detta samspelet med alla som undrar och som förgryser sig. Jag behöver inte det. Jag behöver styrka och faktiskt lite ilska. Med andra ord ork, jävlaranamma och energi.
Ingen får lov att vara ledsen i närheten av mig. För då förlorar jag min styrka och blir ledsen själv. Och det behöver jag inte.
Ge mig istället power och lite ursinne så orkar jag gå framåt!!!
Och vet ni? Jag har bokat frissan nästa vecka igen och då ryker håret. För det är jag som bestämmer ;)

Okey, då hanterar vi detta!



Ja, väntan är över. Och ja, det är som jag befarade.

Bröstcancer! Alltså...... FUCK CANCER!!!!

 

Tack Elisabet för kortet, det behövdes för att få lite med
konsensus i pappershögen.



Samtidigt är det så att det är skönt att veta.

 

För nu vet jag gången:

12/10 CT

15/10 träff med läkaren på onkologen

19/10 tatuering av tumörplats 

20/10 PICC-line

21/10 behandling nr 1 (cytostatika alltså) av 6

 

Sen blir det operation, strålning och något som heter Herceptin var tredje vecka i ett år.

 Phuu...

 

Svettigt? JA!

Rädd? LITE (fast mest för behandlingarna)

Optimistisk? OERHÖRT!

 

Så nu är jag sjukskriven fram till nyår i första omgången.

Tänk positiva tankar!!!!

 

 

 

Väntrum

En käck kock på teven. 

Inte vad jag vill se just nu. 

Väntar.