Igår på kvällen började jag fundera på operationen. Inte av bröstet utan av lymfkörtlarna i armhålan. Googlade naturligtvis och blev ganska förskräckt. Där beskrevs dräneringsrör i såret, tappning av vätska och annat otrevligt. Sen var ju humöret på botten igen och svårt med att sova (naturligtvis).
Och då ökar grubblerierna...allt från hur familjen mår till hur det skulle kännas att få det där beskedet som ingen vill få. Ja, jag sa ju att jag har för mycket tid till funderingar ;)
För det är inte döden som skrämmer mig, det är att få veta att "tyvärr...det finns inget vi kan göra".
Återigen.....sabla tur Bosse finns.
 |
| Spanar efter hästarna. |
1 kommentar:
Ni verkar ju ha en otrolig sammanhållning i familjen och kanske har du inget behov alls av ett nätverk av människor i din situation - för mig hade det varit ett måste, tror jag -.
Vi håller tummarna!
Skicka en kommentar