Julgranskulor?

Idag har jag en ledig dag. Skulle vara ledig imorgon men mannen, som ju faktisk är pensionär, jobbar heldag idag. Så jag är hemma med Bosse. Jag har fixat med brunkål och köttbullar till min far. Putsat några fönster lch varit ute och busat med Bosse. Men just precis när vi skulle gå och fixa mossa öppnade sig himlen och regnet öste ner. Men mossan kan vänta, finns ingen anledning att plocka den när det regnar för så kallt som det är idag med ca fyra plusgrader och fuktighet gör att det känns som minus tio. Min mor sa alltid att det var hynigt och det är precis det det är idag...superhynigt. 

Varje år har jag och Kajsa köpt annorlunda julgransdekorationer. Men i år är hon ju i Indien så jag fick köpa själv. Det blev en uggla och ett litet sagoslott. Tror dom blir supersnygga i granen. 

Jag äter ju antihormonella tabletter och undrar om inte biverkningarna börjat nu. Känner mig stel i ryggen och har en molande värk. Hoppar träning lindrar det hela för värre tror jag inte att det blir av att jag rör mig. För igår var jag på gymmet, körde ett styrkepass så som sjukgymnasten sa. Känns superbra. 

Hemgång

Återigen på väg hem från huvudstaden. Denna gången i betydligt bättre skick än förr gången. Använder inga kryckor alls nu och det är gudaskönt.

Anledningen till stockholmsresan var styrelsemöte och för andra gången i mitt liv åt jag på Tennstopet. Men nu har jag gett detta anrika matetablissemang deras sista chans. Maten är helt enkelt inte god.  

Förra gången tog jag kalvlever Anglaise och den var riktigt illa tillagad, sladdrig och blek. Igår tog jag hälleflundran som visade sig bakats minst tre minuter för länge. Torr och hård med andra ord.

Stället har mysfaktor men det räcker inte när inte maten är god. 

Just det!

Men jo visst, det artar sig.

Nu kan jag gå utan käpp och har fått börja träna. Orken är fortfarande usel men även den ska vi väl få upp till åtminstone en normalnivå. Elitnivån får väl vänta lite :0)

Imorgon är det dags för spruta igen. Sen på fredag drar jag iväg till huvudstaden för styrelsemöte men sen lugnar det återigen ner sig. Viktigt att jag faktiskt tränar nu så knät inte återgår till katastrof. 

Så som ni märker, det lullar på. Och....är det någon som vet när säsong två kommer av The Crow. 

Ett sånt spektakel!

Ingen i Hässleholm missade spektaklet på torget igår.
Fotografen hade inte direkt den lilla kameran. Dessutom hade han en rejäl ställning med en stor blixt som smattrade till varje gång han fotograferade. Och som han fotograferade!
Tror han tog minst 500 bilder. Jag fick stå vid statyn, gå längs gågatan och stå vid en höstrabatt. Den stackars mannen, min man alltså, kom inte heller undan. Foto på oss och Bosse, stående, gående och sittandes.
Och hela tiden den stoooora ställningen (i mina ögon) som inte undgick någon.
Suck.....hoppas verkligen Cancerfonden uppskattar mina försök till att få in pengar.

Varför gör jag så?

Imorgon ska jag träffa en journalist från Året Runt. 

De vill skriva om min cancerresa som de läst om på nsk.se

Och jag som avskyr att sitta och prata om mig själv på det viset. Dessutom vill jag gärna lägga hela detta året bakom mig. 

Och då ställer jag upp på detta! 

Mitt krav för att göra det är de skriver om Cancerfonden och att pengar behövs till forskningen och att vi ställer upp på olika studier när vi kan. 

Hoppas Cancerfonden tycker att jag gör ett bra jobb för älskar jobbet....det gör jag inte. Inte att vara i centrum på sådant vis åtminstone. 

Mannen och jag tog en dag för oss själva. Drog ner på Österlen och vandrade längs havet med busen Bosse. Andades in frisk luft och längtade till sommaren. En lunch på Skillinge hamnkrog och lite shopping på Buhres fisk hanns också med. 

Skönt med en paus från vardagen ibland! 

Försiktig optimism.

En liten liten försiktig optimism anas här i Åbarpska palatset. 

Knät håller mer och mer och förkylningen finns kvar men något reducerad. 

Dock vågar jag inte tjoa riktigt än. Någon sorts liten professor sitter i mig och anar oråd om jag tar ut något i förskott. Tror alltid att jag får en boll i nacken då. 

Så jag sitter i min soffehörna, tänder ljus så mörkret blir uthärdligt och håller tummarna att det nu kan ordna sig till ett lite mer friskt liv. 

Jag jobbar på med mina 25% och är helt slut på kvällarna. Yngsta dottern är på sin livs resa och jag har precis hört ifrån henne (hönsmamma big time). Om någon av er är nyfikna på Kajsas och Ellinores resa så kolla in dom på Instagramkontot carpeindienyolo

Nu är jag less på det!

Jag trodde i min enfald att när väl behandlingarna var över skulle livet komma åter, kanske inte som det var men någerlunda likt ivarjefall.
Så har det ju inte blivit. I två månader nu har jag varit kass. Då började brännskadan som gjorde infernaliskt ont. När det la sig och blev bättre började det med mitt knä. Sakta men säkert får jag bättre rörlighet (har bara en krycka nu) och då slår förkylningen till. I två veckor har jag hostat som en galning på nätter och kvällar. Hostar så jag pinkar på mig och känner mig som en ofräsch tant med inkontinens. Ska jag vara ärlig så är min ork helt på slutet nu.

Som tur är så finns Bosse som en underbar prick. Hans glädje över livet gör att det är lättare att ta all skit som händer. Önskar dock att det inte dröjer så länge tills vi kan ut och träna igen. Han behöver jobba med huvudet så spårning kan nog passa honom. 

Eventuellt ska jag iväg och kolla på bil idag, om jag vågar på grund av hostan. Det är äldsta dottern som vill byta bil. Det är en Skoda Yeti som fångat hennes intresse. Tydligen kan den dra mycket så det inte blir problem med att flytta hästarna. 

Men vi får se om jag ångar mig ut :)

Lägesrapport

Sitter på mitt kontor och skriver detta. Tjejen som vikarierar för mig är på möte och jag har stället för mig själv.
Idag har jag gått omkring på min egen "Eriksgata" och pratat med både elever och lärare på programmen. Faktiskt ganska kul.
Väntar nu på en falsk gåsamiddag, kyckling istället för gås vilket är en styggelse i min värld. Men det är eleverna som lagat till det och gås skulle kanske vara för mycket för dom. Men själv älskar jag gås!
Men det känns ok att vara här. Får helt enkelt gilla läget. Dock ska jag göra mitt bästa för att en bra rutin ska hållas när någon kommer tillbaka. Man ska inte behöva känna sig ensam och utlämnad.

Lite skolgnäll (förlåt alla trevliga lärare, jag vet att det jaggnäller över inte gäller alla).

Det är inte jättekul att vara tillbaka på arbetet vilket jag är lite förvånad över. Så som jag längtat att vara tillbaka och så blev det så konstigt. Inget är förberett på att jag kommer tillbaka, inget möte inplanerat och de arbetsuppgifter jag hade är tydligen ute på andra nu. Min kollega, som jag tycker väldigt mycket om, vill att vi inte delar upp uppgifterna utan att vi båda sysslar med allt.

Inte direkt mitt önskemål och jag har bett om ett möte med chefen där vi pratar om hur vi ska ha det. Trodde inte att det skulle vara på mitt initiativ men när inte berget kommer till ....osv. 

Sen är stämningen riktigt usel på skolan. Lärarlaget är uppdelat i de som fick lärarlyftet och de som inte fick det. Anklagelser haglar över skolledningen och jag är glad när jag kan åka hem efter mina 2,5h. Har lust att säga till människorna att det finns det som är värre men håller tyst. Tror jag blir lynchad om jag säger något som är det minsta positivt. 

Men hur tänkte regeringen när de kom med detta urusla förslag? Och alla ni som nu tycker att lärarna är underbetalda vill jag bara påpeka att ligga mellan 30000 och 40000 inte är underbetalt. För det är i det spannet de ligger på min skola. Några till och med över 40000 och någon ligger över vad skolledningen har. Så inte är det underbetalt! 

Sen tycker jag att alla ska ha en lön man kan leva gott på. ALLA!!! 

Men att man, som ett par av våra lärare gör, gå omkring och gnälla, vägra göra vissa saker, kalla sig för sämstelärare osv det är det min själ skam på! Och just dessa två är över sextio men beter sig värre än eleverna. Och de fick inte lärarlyftet men tjänar klart över genomsnittet. Suck! 

Ja ja, tur jag har min soffehörna och min Bosse.

Längtan!

Plågar mig med att titta på gamla semesterbilder från ön Krk i Kroatien. Plågan består av en oerhörd längtan till normalitet och äventyr. Ja jösses, till och med campingköket väcker upp lusten för att resa ut. Här fixar vi faktiskt riktigt god frukostar och luncher. Middagen blir nästan alltid i byn Baska och hamnstråket.

Vårt läckra kök som vi har när vi använder tält istället för vagn eller husbil.

Mannens öl och mitt vita kalla vin.

Dags igen!

Återigen är far snurrig och osammanhängande. Han har fått extradoser av morfinet och som vanligt blivit förvirrad.

Varför kan han inte tänka sig ta emot hjälp? Gubben är 86 på måndag och skulle må så bra på ett hem med sällskap och personal som han kan snacka skit med. För han är även en raljerande humorist. 

Men nu ligger det på syrran och mig och när vi gör något som han ogillar, typ får vårdcentralen att kolla upp honom med urinprov eftersom han ofta får uvi utan att känna det, då blir han ilsk och säger til oss att han bestämmer minsan själv över sig och sitt. Sen nån timme senare ska vi ställa upp direkt när han ringer. Eftersom jag har mitt lilla privata helvete (även om det snart är över) är det min underbara man som sticker iväg och kollar upp honom. Och han får bara ilska och grymtande för det av far. 

Tycker att skulpturen av de underbara fågellarna som finns utanför hotellstatt i Katrineholm passar in i hur både jag, min far och syrran känner det. Förvirrade och stirrande ut i det blå ;)

Så var det klart!

Första dagen på jobbet är fixad. Inte den bästa arbetsdagen i mitt liv dock.

När jag kom till jobbet fanns det ingen sittplats till mig dvs mitt kontor med stol var upptaget av min vikarie. Ingen dator eller ens telefon. Ingen chef som hälsade välkommen och som då lyssnade på hur det var för mig. När det blev fika fanns det ingen sittplats för mig eftersom alla elevassistenterna fikade. 

Så jag blev stående på expeditionen, lite lätt hängandes  kryckorna. 

Har varit med om bättre arbetsdagar.

En bild från i lördags då familjen hade en riktig mysdag. Eldade ute och åt lite smågott som vi sköljde ner med procceco. Så himla mysigt. En himmelsvid skillnad från idag med andra ord. 

Har nog aldrig känt mig mer vilsen och utelämnad som idag!