Så har det ju inte blivit. I två månader nu har jag varit kass. Då började brännskadan som gjorde infernaliskt ont. När det la sig och blev bättre började det med mitt knä. Sakta men säkert får jag bättre rörlighet (har bara en krycka nu) och då slår förkylningen till. I två veckor har jag hostat som en galning på nätter och kvällar. Hostar så jag pinkar på mig och känner mig som en ofräsch tant med inkontinens. Ska jag vara ärlig så är min ork helt på slutet nu.
Som tur är så finns Bosse som en underbar prick. Hans glädje över livet gör att det är lättare att ta all skit som händer. Önskar dock att det inte dröjer så länge tills vi kan ut och träna igen. Han behöver jobba med huvudet så spårning kan nog passa honom.
Eventuellt ska jag iväg och kolla på bil idag, om jag vågar på grund av hostan. Det är äldsta dottern som vill byta bil. Det är en Skoda Yeti som fångat hennes intresse. Tydligen kan den dra mycket så det inte blir problem med att flytta hästarna.
Men vi får se om jag ångar mig ut :)
3 kommentarer:
Å, så hemskt med sån hosta! I fjol hostade jag i det närmaste konstant i fem veckor och det var precis som du skriver, det var bara så vedervärdigt!Till slut hade jag en handduk i sängen - som skydd - för började man hosta helt hastigt, hann jag inte hålla igen. Krya på dig nu! Fort!
Lite naiv är det bra att vara för annars står man kanske inte ut alls :) nu blir det förhoppningsvis bättre lite i taget. Detta med försteförare tycker jag är så dumt.
Här har du en som hade hosta i tre månader förra hösten. Det är jobbigt. Så jag förstår hur det är för dig, som samtidigt är "konvalescent".
Den där Bosse fick jag ägna lång tid åt att få fason på. Den där foten trodde jag var svansen, och den där svarta "klumpen" försökte jag tolka till ett ansikte. Men jag gav inte upp, och nu ser jag klart.
Skicka en kommentar