Breaking up is hard to do

Det är början av slutet nu på min cancerresa,  jag har ju i hemläxa att göra slut med cancern som en ledsagare i livet. Måste stå på egna ben igen. Kommer att skriva mer men nerräkningen har börjat.

Men....här kommer det.
Kommentarer och svar som jag eller mina cancersystrar fått från omgivningen: 

• Vilken tur du haft som överlev - vilken tur du haft som inte fått cancer 
• Men Gud, du har ju helt bytt frisyr, så käckt - men Gud, jag tappade allt under cemobehandlingen
• Usch ja, det är så många som dör av cancer just nu - Tack, nu känns det bättre (idiot)
• Cancern har fan stigit dig åt huvudet - Ut ur mitt hus.....
• Fy va egofixerad du blivit, du var mycket bättre förr - När allt kretsade runt dig med andra ord
• Ja, det var ju tur du har lite att ta av (angående tårtbitsoperationen) - Att jag är tjock menar du? 

Ja listan kunde bli hur lång som. Människor är ibland hur plumpa som helst. Jag förstår att det jag går igenom är något som många drömmer mardrömmar om men det kvittar, det är lika förbenat grymt var gång någon kommer med sina plumpa "frågor". För jag vill inte alltid veta vem som dog i din släkt/bekantskapskrets, att ha cancer innebär inte att vi har ett sjukligt intresse för döden. Snarare ett sunt intresse av livet. När jag kommer in i rum där möten pågår eller annan form av sammankomst kan det ibland bli tyst och då ofta vänds ansikten mot mig med ett (ursäkta uttrycket) fånigt leende.
Jag märker ju sådant. Vid möten med någon bekant ser jag den sekundsnabba ansiktsminen som snabbt slätas ut. Alla i min situation märker den, jag lovar!
Men alla vi har en förståelse för detta, även om det är drygt och ledsamt att det är så. Minen behöver inte betyda något negativt men vi märker att vi på något sätt påverkar de vi möter och att det innebär viss obehagskänsla hos den vi möter. Och jag lever återigen en sak....det är inte kul.
Hur länge det kommer att vara så det vet jag inte. Någongång kommer ju vardagen att lägga sig som ett normaliseringstäcke över oss. Under tiden fortgår livet för oss, tack och lov!

Och idag har jag ledig dag. Vi kommer styra kosan till Österlen och äta en förhoppningsvis god lunch, köpa lite god fisk med hem och till det servera bacon på morot, potatismos med massor av vällagrad prästost och kanske en god rödvinssås till det. Tror dessutom att vi fortfarande har några små paketet kantareller i frysen som ska smörstekas med lite rosmarin....mums