Flaggdag?

Nere på Löderups camping flaggas det hejvilt med den svenska, danska och framförallt skånska flaggan. När vi var i Stockholm var det min avsikt att hitta en ganska stor prideflagga men tyvärr fick det bli en liten en. Nästa gång vi är i Tyskland ska vi skaffa en stor. Det var där vi köpte den andra vinddekorationen som hängt i taket på vårt utekök ett par års tid nu och blivit något blekt i färgerna. 

Men som sagt, vi har köpt en liten en som ska pryda vår plats nere i Löderup till heder för alla de runt om oss som inte lever under den normativa heterosexualitet vi alla invaggats i som den allom rådande. 

Leve Pride! 

(Skulle så gärna varit i Stockholm igår) 

Plötsligt händer det!

Livet återkommer.

Har varit ett par dagar i Stockholm, ren nöjesresa med sällskap av syrran med make.

Kände mig nästan som helt normal...eller i varje fall som
förr ;)

Ingen behandling alls förrän den 10:de augusti. Så skönt!

Vår grekiska favortrestaurang "Greken på Hörnet" på Södermalm

Att stirra!

Varning: rörig text 

(orkar inte skriva om)

En sak som hela tiden händer är att många helt oblygt ställer sig och tittar på mig. Ja, jag har ju då inget hår på grund av biverkningar från cytostatikabehandlingen. 

Men det innebär ju inget annat än att mina mediciner har hjälpt, den har tagit död på en massa funktioner där cellerna delar sig och då framförallt cancercellerna. 

Oftast, och framförallt nu i slutet, struntar jag i det. Försöker gå med stolt hållning genom livet (läs till toaletten på campingen;) och bry mig mindre om det. 

Ibland har jag en sjal om huvudet men det blir otroligt varmt och klibbigt. Även en hatt som gör att jag inte bränner mig i solen men även den gör att huvudet nästan kokar. Blir svettigt och kliar så Jag blir smått tokig. 

Men som sagt, tittandet gör att jag då och då känner mig helt slut av det. Får lust att ruska om dessa foppatoffelbärande campinggäster eller coophandlande kunder. Ruska om och be alla skaffa sig ett liv och inte tissla och tissla om mig. Hade varit bättre att människor, som någon då och då faktiskt gör, kom fram och frågade...för alla tänker ju att det är cancer. Så prata med mig! 

 Så jag längtar till att det växer lite mer så jag inte liknar skallepär. Vill känna mig lite småfin ju. Fast nu tycker jag att håret sakta men säkert är på väg tillbaka. Lite mjukt fjun blandat med hård stubb finns på mitt huvud nu.

Ser ju nästan okammad ut ;-)

Kunskapsönskemål!

Jag vet otroligt lite om fåglar. I princip ingenting. Ok, jag ser skillnaden mellan svan och kråka men ungefär där slutar min kunskap. 

Min farmor kallade alla fåglar för chippen och när jag gick i skolan skrev jag just det på mina biologiprov. Gick väl så där;)

Men så här är det, när kvällen närmar sig nere i Löderup kommer hundratals fåglar flygande från land ut över havet. Naturligtvis är det fiske på gång men oj vad jag skulle vilja veta mer.  

Vilka fåglar är det och var är dom på dagen, när flyger dom tillbaka över land och var fiskelyckan god? 

Suddig bild på "mina" fåglar som nog bör vara någon sorts fiskmås....eller? 

Det rullar på!

Tanken var att jag och mannen skulle ner till vagnen och slappa. Så blev det inte. 

Robban, vårt sto här hemma, fick för sig att det var tid för betäckning och drog över till grannens hingst. 

Så det blev att bygga nytt stängsel istället. Precis när värmen kom fick jag iklä mig ett st röjsåg och stega ut i hagen för att röja väg. Svettig och biten av hästflugor stod jag ändå kvar på min post :)

Minsann ett riktigt hästjobb! 

Men bra blir det och skönt att hon nu inte ska kunna dra iväg. Åtminstone är det vår förhoppning. 

I övrigt är allt fortsatt ok. Väntar på att strålningen ska börja och åker ner då och då för min injektion Herceptin. Men det kan man ju leva med. 

Lever och har det bra!

Nu har jag börjat....

...den långa vägen mot bra form. 

Lustigt nog var jag i prima form innan operationen av bröstet. Men sen dess, början på mars, har jag inte rört på mig direkt. Fixade helt enkelt inte att träna samtidigt som jag fick behandlingarna. 

Men nu är jag igång. Har varit på två pass, promenerar minst 10000 steg, oftast mycket mer och har även kört jogg och styrkelyft. 

Ja, till och med min far sa att han tyckte jag gått upp i vikt (va fan). 

Men det är skönt att vara igång igen, hoppas nu inget sätter käppar i hjulet  äutan att jag får träna på :)

En gör så gott en kan!

Vädrets makter är väl inte för någon just nu. Det verkar inte så när man läser bloggar iallafall. 

Så då gör man så mysigt det går. Eld i kaminen och stearinljussken. Gillas....mycket! 

Jag mår bra som bara den. Har varit en runda ner i vagnen men Ystad kunde inte leverera tryckta brädor till vårt förtältsgolv så nu är vi hemma igen en runda. Ska åka ner när vi sågat till allt meterial och då bygga på. Bildbevis kommer :)

Hallelujah

Cecilia Graffman ringde idag.

Det fanns redan ett resultat

Kyl champagnen Christel, sa hon.

För det finns inget på din lunga! 

Inget på levern eller bukspottskörteln heller.

Total, ren och skär lycka! 

Nu är det gjort!

Igår kollades mitt hjärta upp. Läkaren kom in och tog de sista bilderna på hjärtat och berättade då att allt så bra ut. Herceptinet kan påverka hjärtat men har inte gjort det på mig. Så skönt med lite goda nyheter. Efter undersökningen gick jag till provtagningen och lämnade lite prover och eftersom ingen meddelat mig annat tänker jag att det såg bra ut.

Efter en god lunch på Nova där vi festade på indiskt, kyckling masala, åkte vi tillbaka till sjukhuset. En spruta med just herceptin senare skulle vi bara kolla om jag var tvungen att dricka en massa vätska innan min CT. Och fasa......det var inte på sjukhuset i Lund undersökningen skulle göras, det var i Hässleholm. 

Ringde men de var upptagna ett par timmar enligt en telefonsvarare. Panik! 

Försökte via växeln och killen där hade ett annat nummer så då fick jag tag i en ung kvinna som lovade att de skulle ta emot mig trots att jag kom över en halvtimme försent. Mannen körde som en äkta rallyförare :)

Undersökningen gick fort och jag slapp dricka en liter kontrast som jag fick göra förra gången. Skönt.

Ringde till onkologen och meddelade att jag nu gjort min CT. De ringde tillbaka efter ett tag och berättade att det dröjer minst en vecka innan jag får veta vad som finns på min lunga. Skit tycker jag! 

Men det finns ju inget jag kan göra åt det så nu drar mannen och jag ner till vår husvagn nere på Löderup strandbad. 

Imorgon händer det!

Då ska dom göra ultraljud på hjärtat, injektion med Herceptin och den stora grejen...CT på lungorna.
Tror inte att jag får något besked imorgon men skönt att det blir gjort. Eller, både skönt och skräckblandat.
Ingen annan är nervös över detta, familjen litar blint på läkarnas första diagnos, att det är/var lunginflammation. Det är bara jag som målar fan på väggen som min mor skulle sagt.
Nåväl, är det något får jag väl ta den kampen också.

Sötnosen i  mitt liv :)

Rädsla

Fortfarande isolerar jag mig en hel del här hemma. Sen om det är isolering eller social fobi det vete sjutton. Måendet är bättre dock, fortfarande har jag en hel del biverkningar, bland annat från matstrupen där jag har en svidande kall känsla samt huvudvärk. Det är nu tolv dagar sen sista behandlingen och om allt stämmer ska det sakta avstanna nu.
Men CT-scannen som väntar mig den 30:de skrämmer mig fortsatt. Jag är helt enkelt livrädd för att behöva gå igenom ännu en behandling. Naturligtvis tar jag den kampen men jag hoppas att slippa.
Tiden släpar sig fram just nu och jag är ganska paralyserad och passiv tack vare detta.
Men så får det väl vara nu då.

Det rullar på!

Igår gav Björn mig den sista (hoppas jag verkligen) sprutan i magen. Heder till "syster Björn" vars hjälp har varit ovärderligt för mig. Själv kunde jag bara inte få in sprutan i magen...det gick bara inte.

Min svåger ringde angående en faktura och vi talade om hur det är med mig. Enligt honom skulle han aldrig fixa att spruta någon men kall som jag är sa jag att det hade han varit tvungen till ;)

Och vet ni? I morse tog jag mitt första dopp i pöölen. Först kunde jag ju inte för att jag hade picc-linen och sen har jag mått för dåligt för att ta för mig av livet. Mår inte toppen än men nu vill jag börja ta för mig av allt....så kom igen livet, let's Dance!

Nedan ser ni både äldsta och Bosse spanandes på målet som aldrig blev. Till och med jag satt och tittade. Eller, jag tröttnade efter ca 20 minuter. Fotboll är nog inte min grej, jag sitter som en riktig tråkmåns som tycker att "ge dom varsin boll att leka med" :)))

Lägg till bildtext

Är det så här mitt liv kommer att se ut?

Igår när jag var på akuten, dag två, fick jag ett besked som jag absolut inte vill ha.

Dagen innan tuppade jag av på toaletten. Satt på toa och vaknade på golvet. Jag har ingen aning om vad som hände. Efter att ha varit i kontakt med onkologen åkte jag till akuten i Hässleholm. Tyvärr hade dom ingen möjlighet att ta emot mig nere i Lund, vilket jag faktiskt tycker är ganska konstigt eftersom det är dom som är min behandlande instans.

Men, väl i Hässleholm togs det en del blodprover och andra undersökningar. Tanken var ju att utesluta något med hjärnan, som ju faktiskt visade sig var ok. Efter ett tag fick jag feber och det gjordes odlingar på blod, urin samt lungröntgen. 

Jag fick åka hem sen med ett bredspektrumpenicillin eftersom de vita var ganska höga men med löfte om att komma dagen efter för nya prover. 

Dagen efter togs prover. Men....läkaren (som säkert tog studenten för ett år sen) berättade att man sett något på min lunga. 

Man har alltså upptäckt en fläck eller annat på lungan! 

Snacka skräck! 

Jag var snabb ut från akuten, ville inte vara kvar en minut, ringde onkologen och krävde att de skulle ringa till mig. Den unga läkaren hade talat med en av mina onkologer som trodde att det var antingen en rest från en gammal sjukdom eller en pågående infektion. 

Efter en evighet ringde onkologen upp mig, det var en sköterska jag aldrig träffat som berättade att Cecilia Graffman skulle ringa upp mig senare så fort hon fick möjlighet till det utifrån patienterna. 

Väntan var evighetslång men vid fyra ringde hon. 

Cecilia berättade att hon tittat på röntgen, samt på de gamla CT-bilderna och att hon var övertygad om att det är en pågående infektion. Sa också att vissa röntgenläkare blir lite skärrade när de vet att patienten behandlas för cancer och då diagnostiserar saker som inte direkt finns, eller mer saker som i detta fallet alla som haft en lunginflammation kan ha på lungan. 

Hon har satt upp mig på en ny CT om ca två veckor eftersom penicillinet måste verka först. Och enligt henne är det enbart för att jag ska bli lugn. Paranoida jag tror ju naturligtvis inte på henne. Jag grubblar på att det handlar om att det missats något i det stora metastasletandet. 

Frågan är....ljuger läkare för att lugna ner patienter? Kan det vara så cyniskt?

Fast den största frågan är ju ändå....kommer mitt liv vara så här nu? Så fort det är något med min kropp så är de cancerspöket som vaknar? 

Så vill jag inte ha det.