Fortfarande isolerar jag mig en hel del här hemma. Sen om det är isolering eller social fobi det vete sjutton. Måendet är bättre dock, fortfarande har jag en hel del biverkningar, bland annat från matstrupen där jag har en svidande kall känsla samt huvudvärk. Det är nu tolv dagar sen sista behandlingen och om allt stämmer ska det sakta avstanna nu.
Men CT-scannen som väntar mig den 30:de skrämmer mig fortsatt. Jag är helt enkelt livrädd för att behöva gå igenom ännu en behandling. Naturligtvis tar jag den kampen men jag hoppas att slippa.
Tiden släpar sig fram just nu och jag är ganska paralyserad och passiv tack vare detta.
Men så får det väl vara nu då.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oj! Nog har jag skattat mig lycklig även förut, som sluppit detta, men än mer sedan du så ärligt har vittnat om hur det kan vara! I min närhet finns ju friherrinnan som också haft bröstcancer och hon berättar om oron inför varje mammografi och rädslan när nånting inte känns som det ska.
Lycka till nu Christel!
Skicka en kommentar