Dagen innan tuppade jag av på toaletten. Satt på toa och vaknade på golvet. Jag har ingen aning om vad som hände. Efter att ha varit i kontakt med onkologen åkte jag till akuten i Hässleholm. Tyvärr hade dom ingen möjlighet att ta emot mig nere i Lund, vilket jag faktiskt tycker är ganska konstigt eftersom det är dom som är min behandlande instans.
Men, väl i Hässleholm togs det en del blodprover och andra undersökningar. Tanken var ju att utesluta något med hjärnan, som ju faktiskt visade sig var ok. Efter ett tag fick jag feber och det gjordes odlingar på blod, urin samt lungröntgen.
Jag fick åka hem sen med ett bredspektrumpenicillin eftersom de vita var ganska höga men med löfte om att komma dagen efter för nya prover.
Dagen efter togs prover. Men....läkaren (som säkert tog studenten för ett år sen) berättade att man sett något på min lunga.
Man har alltså upptäckt en fläck eller annat på lungan!
Snacka skräck!
Jag var snabb ut från akuten, ville inte vara kvar en minut, ringde onkologen och krävde att de skulle ringa till mig. Den unga läkaren hade talat med en av mina onkologer som trodde att det var antingen en rest från en gammal sjukdom eller en pågående infektion.
Efter en evighet ringde onkologen upp mig, det var en sköterska jag aldrig träffat som berättade att Cecilia Graffman skulle ringa upp mig senare så fort hon fick möjlighet till det utifrån patienterna.
Väntan var evighetslång men vid fyra ringde hon.
Cecilia berättade att hon tittat på röntgen, samt på de gamla CT-bilderna och att hon var övertygad om att det är en pågående infektion. Sa också att vissa röntgenläkare blir lite skärrade när de vet att patienten behandlas för cancer och då diagnostiserar saker som inte direkt finns, eller mer saker som i detta fallet alla som haft en lunginflammation kan ha på lungan.
Hon har satt upp mig på en ny CT om ca två veckor eftersom penicillinet måste verka först. Och enligt henne är det enbart för att jag ska bli lugn. Paranoida jag tror ju naturligtvis inte på henne. Jag grubblar på att det handlar om att det missats något i det stora metastasletandet.
Frågan är....ljuger läkare för att lugna ner patienter? Kan det vara så cyniskt?
Fast den största frågan är ju ändå....kommer mitt liv vara så här nu? Så fort det är något med min kropp så är de cancerspöket som vaknar?
Så vill jag inte ha det.
2 kommentarer:
Så kan det nog vara, att man får leva med sitt spöke ... Jag har några spöken som jag numera accepterat och lever med. Kontroller var länge ren och skär ångest för mej men är det inte längre. Det är inte lätt men det går. Oro och väntan är alltid jobbigt, men den finns kanske alltid där även hos kärnfriska människor. De kan ha all möjlig skräck och paranoia och dödsångest de med :) på sätt och vis kan jag tänka, att har man mer reella hot så uppskattar man det som fungerar. Kan kanske vila i det på ett annat sätt. Det finns ju ändå inga garantier här i livet. Hoppas iallafall att du får svar snart och nej, jag tror inte att läkare ljuger!
Åh, vilket härligt svar Anna.jag tar till mig av allt du skrivit <3
Skicka en kommentar