torsdag 2 juni 2016

Kurs för att möta livet igen

Igår var jag nere på onkologen i Lund. Det var första gången av två av en "kurs" om livet efter cancern. Det skulle börja med en läkare som skulle prata om själva diagnosen men han dök inte upp. Jag förstår inte att man kan ha en sådan arrogans att man nedvärderar ett gäng på över trettio personer som tagit sig från hela Skåne dit för att lyssna på honom. Usch! 
Men de andra möblerade om schemat med den äran. 
Och det är fantastiskt att sitta där med flera andra "Skallepers" och jämföra och dela med sig av sina erfarenheter av sjukdomen.
Där var en kvinna som fått återfall av sjukdomen, en kvinna som inte ens för sin man visat sig utan peruken, en kvinna som inte slutade att städa trots att hon inte orkade med ET, en som inte slutat jobba, en vars make krisar totalt och flera andra livsöden. Minsann är det inte en gåva att få tillhöra ett sammanhang istället för att var ensam "annorlunda". 
Det som gav mest var att alla kvinnorna känt och upplevt den enorma tröttheten. För den är inte kul alls. Jag känner mig onyttig på något sätt, att inte orka och inte känna lust till att göra vad det än är man behöver göra. Bara det faktum att jag ska till Göingekliniken för omläggning känns som ett berg att bestiga. 
Och det berget ska bestigas idag. 

2 kommentarer:

Elisabet. sa...

Jag tror verkligen att det här att få ventilera sin situation tillsammans med andra, i samma sits, betyder så mycket. När min mamma hade fått diagnosen Alzheimer, fick jag komma till ett möte för anhöriga. Först visade nån läkare diagram hit och dit och mässade och det var totalt ointressant, men sen .., blev det frågestund och DÅ .., hände saker! Då vågade människor öppna sig och man förstod att ååå, här var man inte ensam och man fick ta del av andras erfarenheter om vad som kunde vänta.

Läkaren som inte kom till ert möte .., så jäkla nonchalant!

Elisabet. sa...

Ps. Lycka till med bergsbestigandet! Ds.