Tjock och duktig

Vägde mig idag.....NEJ!!!!!!

Kombinationen matlust till tusen och kortison ojojojoj! 

Matlusten säger dom kommer från kortisonet men isch....

Har gått upp tre och ett halvt kilo på fyra veckor. 

Vill inte!!!!'

Så tjockisen Christel ska nu rulla ut och röra på sig. Tröttheten som heter fatigue till trots. Men vet ni, det är som om man har tuggummi under skorna så segt är det att gå. Men nu måste jag! 

Den tröttheten är mycket konstig, det hjälper inte att sova. Man blir inte piggare av det men utevistelse och rörelse hjälper. 

Det är bara att spotta i nävarna (fy så äckligt) och ge sig ut! 

Behandling 2

Idag är jag full av gifter igen. Både "hallonsaften" och den genomskinliga finns nu i systemet. Så nu smakar allt metall. Och konstigt. Sen har jag lukthallucinationer. Rätt som det är luktar det nybakt och ibland rök. Jaja.....vem har sagt att livet ska vara förutsägbart. Fast nybakt hade ju varit trevligt. För jag är verkligen som en flistugg. Trots smakförändringar vill jag bara tugga hela tiden. Kommer att rulla fram till sommaren. Men det bekymrar mig inte, får helt enkelt ta tag i det sen.

Ikväll är fredagsmyset vindruvor. Tyvärr inte ekologiska så jag får säkert en rejäl dos med annat gift....varför finns det inte ekologiska? Vi har letat i alla affärer runt om. Inte ens Coop hade. 

Och eftersom jag får ett behov av krispiga vindruvor köpte vi fuldruvor. Skäms lite för det....men bara lite.

Ha en bra helg!

Så här ser det ut när sköterskorna fixar med vårt gift.

Strålbehandlingsavdelningen och vänner!

Idag har strålbehandlingsavdelningen öppet hus. Jag och min bröstcancervän Anna ska dit och kolla in hur det går till där. Nu ska jag inte ha strålning förrän till sommaren men jag vill ändå kika på hur det går till. Har även en del frågor att ställa, typ om det går att manipulera med tiderna och om man faktiskt kan bada i havet när man genomgår strålning.

Men...det känns konstigt att min kropp behöver detta. Jag är ju enligt läkarna cancerfri nu. 

Men men, hängslen och livrem! 

Sen är det alltid roligt att träffa Anna. En så härlig kvinna som jag trivs förträffligt med. 

Men innan dess ska jag njuta av att ha eld i brasan och mys med Bosse.

Snart maj månad!

Tänk, det är snart maj och ute ligger det ett tunt täcke med snö. Iskallt ute och snålblåst som går genom märg och ben.

Innan september i fjol längtade jag till maj. Tanken var att vi, hela klanen Åbarp, skulle åkt till Kreta på en kombinerad semester och firarvecka för min 60-årsdag och min och mannens 30-åriga bröllopsdag. Nu blir det inte så. 

Vi har skjutit fram all firande eftersom jag inte varken vill eller kan vara med andra människor på det viset. Inte jättekul att fira samtidigt som man har en massa biverkningar. 

Men en fest för livet tänker jag ha till hösten och sen till våren åker vi till Kreta istället och firar både födelsedag och giftemål. Pärlbröllopsdag googlade jag fram att det är. 

För det är verkligen så för mig, att livet sätts på sparlåga. Eller som jag försöker beskriva det, att livet ställs på högkant och inget är sig likt. Måste inte betyda att allt är alltigenom dåligt, men annorlunda. 

Den enda som är tillåten (läs: tvingad) att fira mig är mannen. Jag vill verkligen ha en Kitchen Aid.

Har alltid haft ärvda grejor och nu vill jag ha en snygg sak som inte bara är praktiskt utan också en prydnad för varje kök. 

Exakt en sån här är det, fast kanske den som är rosa....eller denna....eller en röd...

Så kom dagen!

Dagen när rakapparaten laddades och mitt korta stubbhår rakades av.

Trodde nästan ett tag att jag var den som statistiskt slapp bli av med håret. Det dröjde mer än två veckor innan något hände. Jag har gått, sen jag fick cytostatika för drygt två veckor sen, och dragit i håret för att kolla om det släppte taget. Men det har suttit som berget....inget på kudden heller. 

Men igårmorse gjorde det nästan lite ont i hårbotten. Och på eftermiddagen fick jag många hårstrå mellan fingrarna när jag "kammade" igenom håret med fingrarna. 

Och visst, det är ju nästan med garanti som håret rycker. Finns någon form av ismössa som kan användas men jag har inte sett någon på onkologen som använt någon sådan. 

Så nu....nu ser jag cancersjuk ut också. 

Och lustigt nog känns det som att det är nyttigt att gå igenom även detta. Förhoppningsvis gör det mig ödmjuk för livet....eller vem skojar jag med? Förhoppningsvis ger det mig en jäkla massa jävlaranamma och skin på näsan så andra prövningar blir som en fis i rymden. 

Inte vacker men unik :)

Leukocyter och katter!

Nu i helgen har jag varit kattvakt till två katter uppe i stan. Läckert tänkte jag...jag drar till stan och tar ett glas vin. Men tyvärr vart det inget med det. Mina leukocyter visade sig vara på upphällningen. De ringde från onkologen på torsdagseftermiddag och ville ha nytt prov nästa dag. Eftersom jag bodde i stan hade jag inte mina extraremisser med mig så mannen fick åka upp till stan tidigt på fredagen och jag åkte till sjukhusets provtagning.
Väl där blev det en diskussion om hur de skulle sticka mig. Jag får inte bli stucken i vänster arm eftersom de tagit alla lymfkörtlar i armhålan. Och den högra har en picc-line och då går det inte att stasa armen. Det fick bli ett stick i fingret och ett mjölkande av fingret så dom fick tillräckligt mycket blod. Men dom lyckades.
Svaret på prover var att leukocyterna var oförändrade med de röda hade ökat. Tydligen betyder det att det vänt och att faran var över. Jag får bara inte träffa andra människor :(

Som tur är så fick jag mysa med denna herren...Albus heter han och han är en skygg rackare men efter ett tag med mig i lägenheten tog han kontakt och vi har myst jättemycket. Syrran hans, Luna, har alltid tagit kontakt. Gud vad jag saknar att ha katt.

Klippt valp och jogging!

Här ser ni resultatet. Bosse är mycket mer korthårig än vad vi trodde han skulle bli. 

Men han är otroligt söt (precis som äldsta:)

Och inte var det speciellt dyrt heller. 550kr för klippning, bad, torkning och kloklippning. Eller så är det jag som är lite i det blå, men jag trodde på det dubbla. 

Tandläkaren dock var ungefär det som jag trodde trimningen skulle kosta. För 12 minuters jobb fick jag betala 1050kr. Hujedamej! 

Idag!

Ska jag först till tandläkaren för lagning av tand. När man inte har något annat för sig kan man ju alltid tappa en plomb. Mest ont gör det ju i plånboken!

Sen på eftermiddagen ska jag lämna in Bosse för ansning. Mycket spännande eftersom jag har jättesvårt att borsta honom. Han vill mest bita i borsten och för en busig Bosse är allt just nu en lek. Hoppas få tips av dom duktiga tjejerna på "Aktiva Tassar" som stället heter där jag ska lämna in honom. 

Nedan ser ni mannen med yngsta. Han är mycket stolt över sin nya fina tröja :))))

Ett långfinger till alla som tycker feminismen gått för långt, hihi

Nu gnäller jag?

Men vad trött jag är på att läkarstuderande, praktikanter och andra under upplärning ska hantera mig och min kropp.
Ja, jag vet att dom måste få träna på yrket men efter en "karriär" inom sjukvården på över ett halvt år räcker det för mig. Det fjölas och klantas med prover och undersökningar. Sen måste handledaren komma och göra om det. Och under tiden ligger jag halvnaken i ett undersökningsrum och är i bästa fall täckt av en liten gästhanduk.
Så....jäkligt less på det just nu!

Varning för massor av bilder!

Vi har varit nere på Österlen över helgen. Gud vad jag älskar det stället!

Här ser ni sittgruppen i husvagnen. Vagnen är ny för oss och vi är oerhört nöjda med den.

Vår plats ligger precis ut mot Österhavet. Det finns alltså inget mellan oss och stranden.

Vädret var väl inte perfekt men det gör absolut ingenting. Älskar ljudet av regn på husvagnstaket. Blir så mysigt att sitta i vagnen då. 

Regn mot fönstret. 

Bosse ser nog hela äventyret som en stooor sandlåda där han får lov att gräva så mycket han vill :)

Förutom när han sitter och förundras över hur vi kan äta något så konstigt som räkor. Inte gott enligt Bosse.  

Provsvar, gästbloggare, plomb och bakning!

Fick besked på proverna som togs igår och än så länge inga problem.
De vita blodkropparna, leukocyter, var ok och allt annat också. Tydligen är det inte nu jag ska oroa mig men det trodde ju jag. Men bra att det inte är några problem just nu.

På min dotters hemsida har jag skrivit ett gästinlägg om hur det är att vara anhörig till en tjej med misofoni och om hur det påverkat mig. Läs gärna!

Och vet ni vad? Har man inget annat för sig kan man ju alltid tappa en plomb. Livet blir ju lite mer spännande då ;)

Spännande blir det dessutom när jag får för mig att baka så här en vanlig fredag. Enligt mina barn är jag inte en perfekt mamma, jag har nämligen så gott som aldrig bakat. Matlagning, absolut. Har en preskriberad kockutbildning. Men bakning.....nja, inte min grej.
Just därför blir jag oerhört stolt över att ha lyckas få ihop en glutenfri, nästan helt perfekt, sockerkaka. Nu har jag inte smakat än men utseendet är det minsann inget fel på!

I morgon drar vi ner till husvagnen och fixar lite. Tror nästan jag vågar ta ett par glas vin också om det smakar någerlunda. Smaksinnet förändras mycket av cytostatikan men jag tror nog jag gör ett försök. 

Go helg på er! 

Mössa på huvudet!

Ja, vad säger ni?

Christel med stubb!

Så här ser jag ut just nu. Till helgen finns det troligtvis inget kvar av håret. 

Nu är det ju bara hår men ändå....jag trodde jag skulle vara mer tuff. Men nja, inte jättekaxig just nu.

Nu kommer håret att börja växa till midsommar igen men det känns faktiskt inte jättekul att bli helt skallig. 

Kul däremot var det att för första gången sen oktober sätta på peruken igen.

Ser ut och känner mig som skogsmulle. Massor med isolering...varmt som attan och väldigt hårigt.

Tror kanske att jag håller mig till mössa och sjal. 

Fast...jag kommer att gå med peruken lite och se om jag vänjer mig. 

Christel med peruk!

Jaja, det är världsliga ting.

Nja, inte helt kul faktiskt

Cytostatika är absolut inget att längta efter.

Tvi vale! 

Men det går, ivarjefall än så länge. 

Lite roligare är att husvagnen står på plats, vår drömplats här i livet dessutom. Österlen och Ystad är mycket speciella platser i mitt liv. Min mor är barnfödd i Ystad, Iris Marceau hette hon som flicka. Så under hela min barndom var vi mycket i Ystad och ett tag hade vi ett hotell på söderslätt, närmare bestämt i Östra Klagstorp. Så rötter har jag både i södra Skåne och Österlen. 

Nu kommer jag nog inte att kunna vara där förrän i slutet av sommaren. Inte frekvent ivarjefall. Illamående och camping är ingen bra kombo. Håret rycker idag och det känns också konstigt att glatt visa upp sig med kal hjässa. Fast det får jag helt enkelt bara göra. Kan ju inte isolera mig totalt. Men sen är det det här med smittor och nersatt immunitetsförmåga. 

Tror jag ska avdramatisera det här med håret genom att lägga ut en bild.....kanske ;)

Bara tre kvar!

Nu är första omgången gift i kroppen. EC.
Så nu är det bara tre kvar.
Allt gick bra och än så länge är det lite konstiga sensationer i kroppen förutom hjärtklappning. Jag har svettningar (går att leva med), huvudvärk (går också att leva med), trötthet (funkar) och påverkan av slemhinnorna (värst för dottern ;)
Har ju fått medicin mot illamående vilket jag verkligen hoppas fungera. Må illa är inget jag vill. Men om det blir så får jag helt enkelt leva med det nu i 12-13 veckor.
Jäkla konstig sjukdom, jag mådde bra ända tills det blev dags att bekämpa den. Medicineringen består  av gifter och då är det ju inte konstigt att man mår dåligt.
Och när mannen hämtade mig började bilen krångla, det vibrerade och till sist dunkade i bilen och vi fick stanna och få bärgning. Min äldsta dotter hämtade mig på vägen eftersom jag var tvungen att hämta medicin innan två. Min illamåendemedicin. Tack gumman!
Så mannen fick åka med tillbaka till Eslöv och det visade sig vara tre av muttrarna som släppt till däcket. Mannen har bytt till sommardäck och muttrarna var för gamla enligt bilverkstaden.
Snopet var det dock och faktiskt lite otäckt när vi bara kunde köra i femtio.
Men det gick ju bra. Nya däck ska inköpas eftersom även dom är lite åldersstigna.
Håll tummarna för att illamåendet inte eskalerar :)

Veckan då allt börjar!

Nu är det snart ingen återvändo, hallonsaften ska in i kroppen.

Innan har jag fått direktverkande medicin, nästan som en målsökande missil och nu blir det cellgift som påverkar hela kroppen. 

Konstigt nog känns det bra att det börjar nu. Har ju haft ont i magen av att jag behöver göra det och nu är det ju bara att hålla i åkbrädan och hänga på. 

Ska be dottern snagga mig på söndag eller måndag. För sen kommer håret att trilla av. Och det tycker jag inte är jättejobbigt, det kommer ju tillbaka. 

I helgen hade vi en liten fest och firade livet. Tänker att jag vill ha en jättefest sen när allt är över.

Här ser ni en mycket nöjd Bosse på djursjukhuset och han har äntligen blivit av med sin tratt :)

Idag drar vi...

....till Köpendanmark mannen och jag.

Sista innan cytostatikan och jag ser framemot det.

Ska troligtvis shoppa lite, äta gott och ta ett eller ett par glas gott vin. 

Och.....ta en paus från en grovt understimulerad hund.

Inte enkelt att försöka hålla den gangstern still.