Innan september i fjol längtade jag till maj. Tanken var att vi, hela klanen Åbarp, skulle åkt till Kreta på en kombinerad semester och firarvecka för min 60-årsdag och min och mannens 30-åriga bröllopsdag. Nu blir det inte så.
Vi har skjutit fram all firande eftersom jag inte varken vill eller kan vara med andra människor på det viset. Inte jättekul att fira samtidigt som man har en massa biverkningar.
Men en fest för livet tänker jag ha till hösten och sen till våren åker vi till Kreta istället och firar både födelsedag och giftemål. Pärlbröllopsdag googlade jag fram att det är.
För det är verkligen så för mig, att livet sätts på sparlåga. Eller som jag försöker beskriva det, att livet ställs på högkant och inget är sig likt. Måste inte betyda att allt är alltigenom dåligt, men annorlunda.
Den enda som är tillåten (läs: tvingad) att fira mig är mannen. Jag vill verkligen ha en Kitchen Aid.
Har alltid haft ärvda grejor och nu vill jag ha en snygg sak som inte bara är praktiskt utan också en prydnad för varje kök.
2 kommentarer:
Måtte han förstå vinken :)
Elisabet, jag tar inga risker. Han vet!
Påminner var dag nämligen :))))
Skicka en kommentar