Imorgon händer det!

Då ska dom göra ultraljud på hjärtat, injektion med Herceptin och den stora grejen...CT på lungorna.
Tror inte att jag får något besked imorgon men skönt att det blir gjort. Eller, både skönt och skräckblandat.
Ingen annan är nervös över detta, familjen litar blint på läkarnas första diagnos, att det är/var lunginflammation. Det är bara jag som målar fan på väggen som min mor skulle sagt.
Nåväl, är det något får jag väl ta den kampen också.

Sötnosen i  mitt liv :)

Rädsla

Fortfarande isolerar jag mig en hel del här hemma. Sen om det är isolering eller social fobi det vete sjutton. Måendet är bättre dock, fortfarande har jag en hel del biverkningar, bland annat från matstrupen där jag har en svidande kall känsla samt huvudvärk. Det är nu tolv dagar sen sista behandlingen och om allt stämmer ska det sakta avstanna nu.
Men CT-scannen som väntar mig den 30:de skrämmer mig fortsatt. Jag är helt enkelt livrädd för att behöva gå igenom ännu en behandling. Naturligtvis tar jag den kampen men jag hoppas att slippa.
Tiden släpar sig fram just nu och jag är ganska paralyserad och passiv tack vare detta.
Men så får det väl vara nu då.

Det rullar på!

Igår gav Björn mig den sista (hoppas jag verkligen) sprutan i magen. Heder till "syster Björn" vars hjälp har varit ovärderligt för mig. Själv kunde jag bara inte få in sprutan i magen...det gick bara inte.

Min svåger ringde angående en faktura och vi talade om hur det är med mig. Enligt honom skulle han aldrig fixa att spruta någon men kall som jag är sa jag att det hade han varit tvungen till ;)

Och vet ni? I morse tog jag mitt första dopp i pöölen. Först kunde jag ju inte för att jag hade picc-linen och sen har jag mått för dåligt för att ta för mig av livet. Mår inte toppen än men nu vill jag börja ta för mig av allt....så kom igen livet, let's Dance!

Nedan ser ni både äldsta och Bosse spanandes på målet som aldrig blev. Till och med jag satt och tittade. Eller, jag tröttnade efter ca 20 minuter. Fotboll är nog inte min grej, jag sitter som en riktig tråkmåns som tycker att "ge dom varsin boll att leka med" :)))

Lägg till bildtext

Är det så här mitt liv kommer att se ut?

Igår när jag var på akuten, dag två, fick jag ett besked som jag absolut inte vill ha.

Dagen innan tuppade jag av på toaletten. Satt på toa och vaknade på golvet. Jag har ingen aning om vad som hände. Efter att ha varit i kontakt med onkologen åkte jag till akuten i Hässleholm. Tyvärr hade dom ingen möjlighet att ta emot mig nere i Lund, vilket jag faktiskt tycker är ganska konstigt eftersom det är dom som är min behandlande instans.

Men, väl i Hässleholm togs det en del blodprover och andra undersökningar. Tanken var ju att utesluta något med hjärnan, som ju faktiskt visade sig var ok. Efter ett tag fick jag feber och det gjordes odlingar på blod, urin samt lungröntgen. 

Jag fick åka hem sen med ett bredspektrumpenicillin eftersom de vita var ganska höga men med löfte om att komma dagen efter för nya prover. 

Dagen efter togs prover. Men....läkaren (som säkert tog studenten för ett år sen) berättade att man sett något på min lunga. 

Man har alltså upptäckt en fläck eller annat på lungan! 

Snacka skräck! 

Jag var snabb ut från akuten, ville inte vara kvar en minut, ringde onkologen och krävde att de skulle ringa till mig. Den unga läkaren hade talat med en av mina onkologer som trodde att det var antingen en rest från en gammal sjukdom eller en pågående infektion. 

Efter en evighet ringde onkologen upp mig, det var en sköterska jag aldrig träffat som berättade att Cecilia Graffman skulle ringa upp mig senare så fort hon fick möjlighet till det utifrån patienterna. 

Väntan var evighetslång men vid fyra ringde hon. 

Cecilia berättade att hon tittat på röntgen, samt på de gamla CT-bilderna och att hon var övertygad om att det är en pågående infektion. Sa också att vissa röntgenläkare blir lite skärrade när de vet att patienten behandlas för cancer och då diagnostiserar saker som inte direkt finns, eller mer saker som i detta fallet alla som haft en lunginflammation kan ha på lungan. 

Hon har satt upp mig på en ny CT om ca två veckor eftersom penicillinet måste verka först. Och enligt henne är det enbart för att jag ska bli lugn. Paranoida jag tror ju naturligtvis inte på henne. Jag grubblar på att det handlar om att det missats något i det stora metastasletandet. 

Frågan är....ljuger läkare för att lugna ner patienter? Kan det vara så cyniskt?

Fast den största frågan är ju ändå....kommer mitt liv vara så här nu? Så fort det är något med min kropp så är de cancerspöket som vaknar? 

Så vill jag inte ha det. 

Längtan och skitvecka!

Just nu längtar jag bort och fram, längtar fram en vecka. 

Veckan som kommer är förhoppningsvis den sista riktigt jobbiga. Jag fick inte lindringen i att bara ta en spruta. Det är kostnaden som gör att dom snålar in där, kostar tydligen runt 10 000kr istället för ca 6 000kr för de åtta sprutorna jag måste ta istället. Men jag har redan bestämt mig för att bara ta sex sprutor, inte åtta, eftersom jag inte behöver ligga i topp vad det gäller de vita blodkropparna. För jag ska ju inte ha mer cytostatika nu. Tack och lov! 

Kroatien 2013 och vi väntar på en enklare middag efter en dag på stranden. 

Så nu längtar jag efter ett "normalt" liv. Längtar efter att resa, längtar efter att slippa alla biverkningar, längtar efter att håret börjar växa, längtar efter att börja träna, längtar efter att åka ner till Malmö och ta ett glas vin med döttrarna, längtar efter att umgås med vänner och mycket mer. 

Det är ungefär som lär man har två veckor kvar att jobba innan semestern och tiden drar sig fram i oerhört långsamt tempo. 

Sista cytostatikabehandlingen!

Nu är den gjort....äntligen. Men jag måste få säga att jag mår inget vidare. Inte alls faktiskt.

Det är dock en stor tröst i att det är sista gången.

Sprutorna slipper jag dock inte, ska egentligen ta den i åtta dagar men kommer sluta med den efter sex dagar. Helt enkelt för att jag inte behöver ligga på topp vad det gäller blodvärden. 

För jag ska ju inte ta fler behandlingar :)

Tre kandidatexamen och ett nytt jävlaranamma!

I helgen har vi firat min yngsta dotter. Hon har fixat sin sista (tror jag) examen och vad jag förstår har hon fixat det med bravur. 

Men det är mer än så, hon har förändrats. Blivit vuxen och självständig, tagit för sig av livet, gör saker som skrämt henne förr och ska snart ut på ett stort äventyr. 

Jag är otroligt stolt över henne. Ibland krävs det en stor kris för att nytt ska komma fram och det har det verkligen gjort. 

Sen visade det sig att även hennes härliga vänner älskar den nya Kajsa, för det var det som de berättade i talen de höll för henne. Om ni missat hennes hemsida så gå in och läs bloggen där, den handlar om misofoni som präglat hennes liv de senaste femton åren. 

Älskar dig Kajsa! 

Dessutom har vi äntligen satt upp det nya förtältet. Det blev riktigt snyggt och vi är supernöjda. Så nu ska det byggas golv nästa gång vi åker dit. Tyvärr dröjer det lite eftersom jag på torsdag ska få min sista behandling. Ser både fram emot det och fasar för den. Men det får ju bli som det blir. 

Kurs för att möta livet igen

Igår var jag nere på onkologen i Lund. Det var första gången av två av en "kurs" om livet efter cancern. Det skulle börja med en läkare som skulle prata om själva diagnosen men han dök inte upp. Jag förstår inte att man kan ha en sådan arrogans att man nedvärderar ett gäng på över trettio personer som tagit sig från hela Skåne dit för att lyssna på honom. Usch! 

Men de andra möblerade om schemat med den äran. 

Och det är fantastiskt att sitta där med flera andra "Skallepers" och jämföra och dela med sig av sina erfarenheter av sjukdomen.

Där var en kvinna som fått återfall av sjukdomen, en kvinna som inte ens för sin man visat sig utan peruken, en kvinna som inte slutade att städa trots att hon inte orkade med ET, en som inte slutat jobba, en vars make krisar totalt och flera andra livsöden. Minsann är det inte en gåva att få tillhöra ett sammanhang istället för att var ensam "annorlunda". 

Det som gav mest var att alla kvinnorna känt och upplevt den enorma tröttheten. För den är inte kul alls. Jag känner mig onyttig på något sätt, att inte orka och inte känna lust till att göra vad det än är man behöver göra. Bara det faktum att jag ska till Göingekliniken för omläggning känns som ett berg att bestiga. 

Och det berget ska bestigas idag.