Hemma igen!

Ja, hem kom jag. Ramlade på tåget med ryggsäck, rollup och kryckor men tror inte jag skadade för mycket.
Men, skönt att vara hemma igen. Funderar på hur jag ska kunna jobba men det får ju gå. Det är ju bara ett knä och inte cancer.

Hittade en bild på fb där min farfar står stolt vid förardörren på bilen. Tror faktiskt att det var farfars bil som dom satt en ljudanläggning på och körde omkring och ropade ut reklam. Typisk min farfar. Vanliga jobb göre sig icke besvär. Bakom honom står hans kompis Olle, efternamnet har jag glömt men han var sjukpensionär så länge jag kan minnas, gick med krycka men dansade som bara den på fester. Så huruvida han var sjuk eller bara arbetsskygg det står i stjärnorna nu men eftersom han var min farfars kompis gissar jag på det sistnämnda ;)

Mannen som står vid entrén är min fars morbror Erik. När jag gick i småskolan jobbade han som vaktmästare och som sådan vaktade han oss barn på barnbespisningen och som sådan var han oerhört nitisk. Jag var ett ganska trumpet barn och framförallt envis och jag vägrade äta mycket av det som serverades. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag är en hotell- och restaurangunge. Men eftersom jag inte åt de där lilla på tallriken fick jag inte lämna matsalen förrän det ringde in. Han var benhård men ibland tror jag att jag var hårdare vilket retade honom. Allt uppdagades för min mor när vi sökte för magbesvär hos byläkaren och han anklagade min stackars mor för att inte ge mig mat....jag var undernärd. Naturligtvis hade jag berättat hemma hur jag hade det i skolan men dom trodde inte att det var så farligt. Vuxna hade alltid rätt när jag var liten. 

Men det tog fy i h-vete efter läkarbesöket och jag fick lov att slippa maten i skolan och cykla till den bar min mor drev på den tiden och än mer "bortskämd" blev jag med maten. Men vet ni, maten var absolut varken god, varm eller näringsriktig. Det var säkert en av de första kommunerna som köpte mat från ett centralkök. 

Men som sagt, jag blev oerhört bortklemad med specialmat för mig och en påse godis att ta med mig till skolan. Som faktiskt inte jag åt eftersom jag inte gillade sött men mina skolkompisar älskade att jag kom med det till skolan. 

Där ser man, vilka minnen ett fotografi väcker. 

Nja...det fungerar!

Jag är trevlig, snackesalig och gillar uppdraget.

Hoppas verkligen att det nu gör nytta så vi ökar vårt medlemsantal lite men mest att vi får många deltagare på vår konferens. 

Jag gör vad jag kan! 

Konferens igen!

Då sitter jag på tåget på väg till Stockholm och vägledarföreningens konferens där jag ska stå och göra reklam för vår förening SYVI. Lite vanskligt att resa med ett pajat knä, höll på att slå ner en liten farbror med min rollup. Som tur var så fick jag hjälp att gå ombord tåget för inte är det enkelt att  hoppa på kryckor med en stor ryggsäck och en avlång rollup.
Knät förresten, det är inte en överansträngning jag har, enligt sjukgymnasten, det är menisken som är skadad....kanske i kombo med artros. Så nu har jag ett träningsprogram som jag ska göra minst tre gånger om dagen.
Får se om jag lägger upp en tjusig bild på mig och min rollup sen :)
Just nu är jag mest fascinerad av Claes/Sara som sitter vid sidan om mig på tåget och antingen pratar i telefon eller mailar. Mycket kommunikation där! Men jag har en gång lyssnat till hen och det var mycket bra. Dock konstigt att många upplever det konstigt, det spelar väl ingen som helst roll hur vi klär oss, vilka vi delar livet med eller hur vi uttrycker oss. Huvudsaken att vi mår bra och har ett drägligt liv!

Sakta men säkert....

....rullar vardagen in i mitt liv. Eller åtminstone är det det jag önskar.

Imorgon börjar jag hos sjukgymnasten och naturligtvis hoppas jag på ett bra program där man kan ana framsteg direkt....eller? Det är kanske inte så det fungerar. Jag har aldrig gått hos en sjukgymnast förr. Men hoppet finns där. 

Dessutom åker jag upp till Stockholm imorgon med en massa infomaterial. Hoppas att jag kan få hjälp mellan tåget och taxin, för någon tunnelbana blir det då inte. Då åker jag väl fel och hamnar med rollups och allt tvärtemot dit jag skulle. Och det blir taxi även mellan hotellet och konferensen för jag vill inte riskera att knät blir värre. (Lite en dåres försvarstal nu ;)

Fortfarande känner jag mig lite bakis från i lördags. Drack inte en massa men en del vin och en xante blev det plus en jättegod tequila sunrise. Det är inte klart än hur mycket pengar som gick in till Cancerfonden men jag hoppas på en riktigt bra siffra. 

Ännu en bild från nsk.se 

Århundradets fest!

I dag är det dagen efter, på mer än ett sätt. För igår hade vi vår fest för livet!

Tanken var att fira att vi lever med våra vänner men det blev nästan mer att vi firade mig och då att jag överlevt än så länge. 

Ett förtiotal personer valde att tillbringa lördagskvällen med oss på Hässleholmsgården. Vi åt, drack och festade fram till småtimmarna. Mannen och jag bodde på på vandrarhemmet och kom väl i säng vid tretiden. 

Ingen hade berättat för mig om vad som skulle hända och jag är väl ingen stor fan av överraskningar. Men igårkväll gillade jag dem. Jag och mannen blev hyllade av våra döttrar, lite häckade av syrran vilket ju ingår, min gamla far ställde sig upp och berättade om när jag tre år gammal satt på tåget och sa högt och tydligt efter att en dam kommit in i kupén "vilken rälig kärring" och annat "kul" ;)

Men de sjöng för mig, de överraskade mig med en otroligt ful mugg som är som en tutte och annat galenskap. Två musikquiz höll min kollega och oj vad dålig jag var på det :)

Sen efter tacobuffen och äppelkakan blev det spontandans och på den något suddiga bilden ovan ser ni min man och mina två underbara döttrar hoppa omkring och skaka loss. 

Tänk att jag har så många härliga människor runt mig. Vi hade bjudit ca 80 och mer än hälften hörsammade inbjudan. Alltid lite jobbigt att bjuda till så här för tänk om ingen kom. Men det gjorde dom, de kom :)

Jag kommer säkert att berätta mer om festen sen men Gud så trött jag är nu. 

Så idag ska jag ligga lågt. Snart åker vi och hämtar Bosse som tillbringat sin första natt på pensionat men vi får inte hämta förrän tre. Och jag längtar efter honom nu. 

Kärlek till er alla! 

På så sätt....

Jaha, knät blir bättre. 

Solen har visat sig. 

Och då biter jag av en tand....

Suck! 

Say mama!

Japp, nu har jag fått min stämpel i baken....OK

Alla prover är ok, som en sjuttonåring enligt Carl-Fredrik, som läkaren heter och som visade sig vara en riktigt trevlig prick som tog sig god tid för mig och som till och med undersökte mitt knä. 

Och visst, jag har otroligt brått att komma i den form jag var innan, vill att livet ska gå tillbaka till hur det var. Men så fungerar det inte, läkaren sa "vi har förgiftat din kropp i ett år nu och då är inget som det var innan". Bara det att någon säger så gör att jag får tårar i ögonen. Någon fattar hur det är!!!

Och utslaget vad det gäller mitt knä är fortsatt överansträngning i kombination med artros. Sjukgymnastik och ingen jogg eller spinning på ett tag. För första gången ska jag verkligen ta detta på allvar och göra som dom säger för nu fattar jag lite vad jag själv utsätter min kropp för. 

Sen ska jag börja med antihormonpiller vilka kan ha jobbiga biverkningar men jag ska naturligtvis försöka. Det finns ju dom som inte känner något. 

Så det är detta jag ska göra, sitta och titta in i elden, jobba på att andas och få ner mitt blodtryck. 

Och vet ni, det är det absolut svåraste jag kan göra. 

Sen ska jag börja jobba den 1 november på 25% och året ut. Sen 50% fram till nästa läkarbesök och då får vi se. Så jag har all tid i världen att få ner den yttre stressen och den inre stressen kommer väl ner den med när för.giftningen släpper. 

Och till sist...på lördag har vi vår fest för livet. Vi kommer vara på Hässleholmsgården och jag börjar bli lite nervös nu :)

Besiktning i Lund imorgon.

Imorgon ska jag träffa en ny läkare, en ny för mig alltså. Båda mina underbara onkologer har slutat på onkologen i Lund och det är en stor förlust för alla oss i Lund.
Men, förhoppningsvis är det min sista nya bekantskap på ett tag.
Vill ju gärna ha ett OK i baken :)
Kan tomten så kan väl doktorn.

I övrigt så tar jag mig hjälpligt fram på mina kryckor. Det går inte fort men jag har ju faktiskt inte bråttom.

Sitter och sitter och sitter och....

Så less på att sitta just nu. Knät blev naturligtvis värre och jag förlorade all möjlighet att gå då det gör kolossalt ont. Så upp till sjukahuset i Hässleholm där jag fick träffa en helt ointresserad läkare. Tror han blev lite sur när jag bad honom köra mig i den lånade rullstolen. Men han kände lite förströtts på mitt knä, diagnostiserade det som en överbelastning med vätska. Rekommenderade sjukgymnastik och kryckor. Och just kryckor var det jag var ute efter. Tydligen kan man inte köpa det utan att en läkare rekommenderat dom vilket ju är synd om den stackars manliga läkaren för om det inte vore så hade han ju sluppit träffa mig ;)

Men, urusel som jag är på att ta mig fram med kryckorna blir det väldigt mycket sitta av. Så otroligt tråkigt. Håll tummarna för att jag inte snubblar igen som jag faktiskt gjorde igår när jag skulle ta av mig skorna och som gjorde att jag halkade tillbaka fem steg i tillfrisknandet. 

Ska inte bli för gnällig nu men jösses så less jag är på att inte må bra. Och ja, jag vet att många har det mycket värre än vad jag har men det gör ju inte att detta är roligare för det. 

Så, håll tummarna för mig! 

Lägesrapport

Läget just nu:

Dubblering av blodtrycksmedicin, blodtrycket är 179/93

Troligt artros i knät, vila och eventuell sjukgymnastik

Såret vid nyckelbenet i princip läkt

Blodprover tagna inför läkarbesök på tisdag, dock har jag blivit svårstucken.

Längtar fortfarande bort och iväg och tittar mycket på foton från våra resor. Här har jag fotograferat inne på det anrika varuhuset Lafayette i Paris. 

Hade tänkt shoppa men där va så stort och varmt att jag snabbt gick ut igen. Jag är en riktigt usel shoppare. Tycker helt enkelt inte att det är kul och då har jag inte ens nämnt det här med provrum ;)

Nu ska jag fortsätta mitt otroligt viktiga uppdrag....att sitta i soffehörnan. 

Liten men naggande god semester!

Nu har vi varit iväg på en liten lillsemester. Vi drog upp till Älmhult och bodde på en camping precis vid sjön Möckeln. Tyvärr pajade jag mitt knä ordentligt på måndagen, gick alldeles för långt, och svamprunderna fick vara. Så, ingen plockad svamp men trevligt ändå. Hade färdig mat med oss till måndagskvällen, burgundisk gryta som stått i ugnen i över två timmar....så gott! 

På tisdagen stod IKEA på schemat. Jag kunde i princip inte gå men på IKEA finns rullstolar till låns så det var inte problem med shoppingen. Björn drog runt mig och det gick alldeles lysande, förutom en undran....var sjutton har man varorna? Nu var mitt knä fullt av grejor, en stor matta mellan benen och plastpåsen på Björns axlar. Hur gör man om man är ensam i rulle? 

Men men, det gick bra. På kvällen åt vi fiskgryta med chorizo. Också himla gott!

Nu är jag hemma i soffehörnan igen. Knät känns bättre men jag aktar mig för att belasta det för mycket. Har en besökstid på Göingekliniken på fredag och ska be om att få sjukgymnastik. Tror nämligen att jag återigen startat för hårt med träningen. Blir ofta frustrerad när jag känner hur vikten stiger och förmågan att röra mig minskar. Men tror jag behöver hjälp att komma igång på ett vettigt sätt. Jag är ju trots allt inte tjugo längre ;) 

En trissvinst behövs till det Åbarpska palatset!

Sitter och leker med ett nytt gratisprogram för bilder vilket märks här på bloggen ;) Och det väcker upp en stark längtan bort. Skulle så gärna resa iväg till någon för mig ny plats. Det finns ställen som vi planerat resor till men som aldrig blev av. Vi har till exempel aldrig kommit iväg till Frankrikes La Rochelle och Bordeaux, eller till Portugal som också fattas oss. Sen ska vi inte glömma Ligurien i Italien eller Skottland och Färöarna, Grönland och gärna till Island igen. Skulle vilja åka kanalbåt i England och varför inte Hurtigruten. Många längtansdrömmar. 

Här ser vi färjan från Puttgarden, en mås i Warnermünde, Gamla stan i Stockholm och mitt älskade Löderup. Alla är platser som jag mår bra av. Just Warnermünde visade sig vara en riktig pärla, trångt men hur mysigt som helst.

Här ovan är det bilder från Lanzarote. En riktigt härlig ö i Atlanten. Vi hamnade på ett hotell för enbart vuxna med en åldersgräns vid 18 år Pueblo Marinero i Playa Blanca. Tanken var att vi skulle cykla runt på ön och vara väldigt frisksportiga första gången vi åkte dit. Men...vi landade vid poolen och kom knappt därifrån. Eftersom det inte fanns barn vid poolen var det väldigt tyst och skönt...vi sov och sov och sov. Var ju naturligtvis det vi behövde. Underbart!

Nästa planerade resa bär återigen av till Barcelona, en av favoritstäderna. Då ska vi fira min och min svågers födelsedag, han 70 och jag 60. Tjejerna följer med och förhoppningsvis även svågerns vuxna barn med familjer. 

Men det är inte förrän början av  nästa sommar och nu sliter det av reslusta i den gamla kroppen.  

Grubblerier!

Nu är det över ett år sen jag diagnostiserades med bröstcancer.

Ett långt år som varit som en bergochdalbana. Undrar faktiskt när jag kan släppa anspänningen som sitter i kroppen.

Cancern är kanske borta i kroppen men den sitter fastnålad i huvudet. Sömnen är skrutt och jag ligger vaken mycket. Tänker att det är konstigt att det skulle drabba mig som ju är odödlig ;)

Men, något bra har cancer också gett mig. Jag har ett nytt sätt att se på livet, no more bullskittime. Kommer inte att ta en massa skit och inte sitta på alla dessa mördande meningslösa möten. Många möten är det i skolans värld.... Men om detta återkommer jag, har en del tankar om framtiden. 

Men som sagt, en hel det positivt har diagnosen faktiskt inneburit.

Den lille pågen....

Den riktigt stora kärleken i mitt liv, lillkillen som nog aldrig kommer att bli kursetta på hundkursen. Men som är kursetta i mitt hjärta. Älskar!

Annars då?

Tja, vi har en mycket lugn och stilla helg. Mitt knä har börjat krångla (när tar det slut?) och jag är nödd och tvungen att vara still. Hoppas det snart blir bättre, artros eller utslitning kan väl inte komma så fort? 

Jaja, det ska väl gå det med. 

Vad är det som går och går utan att......

Usch vad tiden går fort. Ibland hänger jag helt enkelt inte med.

Igår fikade jag med Anna, min "cancerkompis" som jag tränade tillsammans med i projektet fyscan. Hon är tillbaka på arbetet, inte samma som förut, men tillbaka. Innan körde hon skolbarn i den kommunen som jobbar för men numera jobbar hon med pappersarbete. Och det klär henne! 

Snygg som få med ny frisyr! 

Och den 18:de träffar jag en läkare, återigen ny läkare för mig vilket ogillas skarp, men då ska vi planera min återgång. Redan nu vet jag att jag kommer att smygas in med 25% till början med. Låter väldigt lite och det tar lika lång tid eller ibland faktiskt mer tid att komma till jobbet. Tänker nämligen låta bilen stå kvar hemma och skona miljön. Så det blir cykel till närmaste pågatågsstation, tåget upp till Hässleholm och sen promenad till jobbet. Tar ca en timme när tågen inte är försenade eller inställda vilket då ger två timmar och då är jag uppe i arbetstiden :)

Men men...lätt att vara kaxig nu i soffehörnan. 

Annars då? Jo då, det rullar på! 

Trots att jag gnäller över att tiden går fort längtar jag till påsk. Inte för att jag älskar ägg och fjädrar eller är djupt religiös. Nä, får då får vi komma ner med kotten till campingen igen. Saknar havet och ljuset. 

Bättre, mycket bättre!

Såret är långtifrån läkt men jag har sköna silikonförband som gör att kläder och annat inte stör och skaver. När jag byter, var tredje dag, rivs allt upp men det är väl så det ska vara. Det gör i alla fall inte lika ont längre.

Idag ska vi köra till Hällevik och träffa syster och svåger, grilla lite och träna med Bosse. Han ska sova borta för första gången och det vet vi ju alla hur "kul" det kan bli ;)

Och innan idag har vi varit iväg med far på kyrkogården så han fått gjort sitt där. Han och mor har bröllopsdag i dagarna och nu är det fint både hos min farmor och farfar och uppe hos mor på minneslunden.
Hoppas alla får en skön och trivsam helg!

Precis vid minneslunden finns denna gamla utfart/port. Önskar ibland att man kunde se tillbaka i tiden och se vart vägen gick.