Ett långt år som varit som en bergochdalbana. Undrar faktiskt när jag kan släppa anspänningen som sitter i kroppen.
Cancern är kanske borta i kroppen men den sitter fastnålad i huvudet. Sömnen är skrutt och jag ligger vaken mycket. Tänker att det är konstigt att det skulle drabba mig som ju är odödlig ;)
Men, något bra har cancer också gett mig. Jag har ett nytt sätt att se på livet, no more bullskittime. Kommer inte att ta en massa skit och inte sitta på alla dessa mördande meningslösa möten. Många möten är det i skolans värld.... Men om detta återkommer jag, har en del tankar om framtiden.
Men som sagt, en hel det positivt har diagnosen faktiskt inneburit.
Den lille pågen....
Den riktigt stora kärleken i mitt liv, lillkillen som nog aldrig kommer att bli kursetta på hundkursen. Men som är kursetta i mitt hjärta. Älskar!
Annars då?
Tja, vi har en mycket lugn och stilla helg. Mitt knä har börjat krångla (när tar det slut?) och jag är nödd och tvungen att vara still. Hoppas det snart blir bättre, artros eller utslitning kan väl inte komma så fort?
Jaja, det ska väl gå det med.
1 kommentar:
Det är nästan omöjligt att skriva en kommentar till dina tankar.
Har man inte varit där, så vet man ju inte, men man anar kanske känslan.
A n a r.
Ungefär som när det stormar en bit bort och bara vinddraget når till en själv.
Nån har varit där - i mitten av stormen - och vet hur det är.
Vi andra bara hoppas att vi klarar oss.
Trist med knäet.
Många människor kanske tänker att "ja, ja, ett sketet knä är väl inget ...", men det begränsar tillvaron mer än man tror.
Hoppas att det ordnar sig! (Du har ju i alla fall nära till Hässleholm ,-)
Skicka en kommentar