Hemma igen!

Ja, hem kom jag. Ramlade på tåget med ryggsäck, rollup och kryckor men tror inte jag skadade för mycket.
Men, skönt att vara hemma igen. Funderar på hur jag ska kunna jobba men det får ju gå. Det är ju bara ett knä och inte cancer.

Hittade en bild på fb där min farfar står stolt vid förardörren på bilen. Tror faktiskt att det var farfars bil som dom satt en ljudanläggning på och körde omkring och ropade ut reklam. Typisk min farfar. Vanliga jobb göre sig icke besvär. Bakom honom står hans kompis Olle, efternamnet har jag glömt men han var sjukpensionär så länge jag kan minnas, gick med krycka men dansade som bara den på fester. Så huruvida han var sjuk eller bara arbetsskygg det står i stjärnorna nu men eftersom han var min farfars kompis gissar jag på det sistnämnda ;)

Mannen som står vid entrén är min fars morbror Erik. När jag gick i småskolan jobbade han som vaktmästare och som sådan vaktade han oss barn på barnbespisningen och som sådan var han oerhört nitisk. Jag var ett ganska trumpet barn och framförallt envis och jag vägrade äta mycket av det som serverades. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag är en hotell- och restaurangunge. Men eftersom jag inte åt de där lilla på tallriken fick jag inte lämna matsalen förrän det ringde in. Han var benhård men ibland tror jag att jag var hårdare vilket retade honom. Allt uppdagades för min mor när vi sökte för magbesvär hos byläkaren och han anklagade min stackars mor för att inte ge mig mat....jag var undernärd. Naturligtvis hade jag berättat hemma hur jag hade det i skolan men dom trodde inte att det var så farligt. Vuxna hade alltid rätt när jag var liten. 

Men det tog fy i h-vete efter läkarbesöket och jag fick lov att slippa maten i skolan och cykla till den bar min mor drev på den tiden och än mer "bortskämd" blev jag med maten. Men vet ni, maten var absolut varken god, varm eller näringsriktig. Det var säkert en av de första kommunerna som köpte mat från ett centralkök. 

Men som sagt, jag blev oerhört bortklemad med specialmat för mig och en påse godis att ta med mig till skolan. Som faktiskt inte jag åt eftersom jag inte gillade sött men mina skolkompisar älskade att jag kom med det till skolan. 

Där ser man, vilka minnen ett fotografi väcker.