Alla prover är ok, som en sjuttonåring enligt Carl-Fredrik, som läkaren heter och som visade sig vara en riktigt trevlig prick som tog sig god tid för mig och som till och med undersökte mitt knä.
Och visst, jag har otroligt brått att komma i den form jag var innan, vill att livet ska gå tillbaka till hur det var. Men så fungerar det inte, läkaren sa "vi har förgiftat din kropp i ett år nu och då är inget som det var innan". Bara det att någon säger så gör att jag får tårar i ögonen. Någon fattar hur det är!!!
Och utslaget vad det gäller mitt knä är fortsatt överansträngning i kombination med artros. Sjukgymnastik och ingen jogg eller spinning på ett tag. För första gången ska jag verkligen ta detta på allvar och göra som dom säger för nu fattar jag lite vad jag själv utsätter min kropp för.
Sen ska jag börja med antihormonpiller vilka kan ha jobbiga biverkningar men jag ska naturligtvis försöka. Det finns ju dom som inte känner något.
Så det är detta jag ska göra, sitta och titta in i elden, jobba på att andas och få ner mitt blodtryck.
Och vet ni, det är det absolut svåraste jag kan göra.
Sen ska jag börja jobba den 1 november på 25% och året ut. Sen 50% fram till nästa läkarbesök och då får vi se. Så jag har all tid i världen att få ner den yttre stressen och den inre stressen kommer väl ner den med när för.giftningen släpper.
Och till sist...på lördag har vi vår fest för livet. Vi kommer vara på Hässleholmsgården och jag börjar bli lite nervös nu :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar