Sicket år!

Hur sammanfattar man ett år som inneburit kaos, eufori, sjukdom, kärlek, rädsla, utanförskap men också gemenskap, ledsenhet och stor glädje?

Går det? Jag gör ett försök. Varning för långt inlägg. 

Året började i stor sorg men också en nyskapad kämparvilja och vuxenhet. Yngsta ställde sig upp och tog tag i livet på ett berömvärt sätt. Vi andra, jag äldsta och mannen,  höll andan och tänkte att detta kommer att bli bra…det blir bra. 

Mitt mående var ganska ok i början på året. Behandlingen med Kadcyla var enkel att gå igenom, åtminstone om man jämför med det som komma skulle. Jag tränade som en galning och myste med min älskade Bosse. 

Äldsta flyttade till sin drömlägenhet som verkligen är hur fin som. Hon blev av med sin lilla etta lite senare och livet kändes helt ok.

Operation av bröst blev närmast en chock när jag insåg vad det gjort med min arm. Jag hade inte fattat vad operationen skulle innebära och jag är fortfarande rädd för eventuella biverkningar så som lymfödem. 

April kom med EC-behandlingar som inte var kul alls. Inte alls. Men ändå inte så farliga som vissa bloggare menat på. Jag slutade i och för sig att läsa på bloggar som skrev så och hittade ett par riktigt bra som kändes mer adekvata. Men alla går igenom sitt elände och har sitt sätt att fixa det. 

Sommaren kom med mycket värme och sol, lite jobbigt när jag faktiskt inte mådde så bra men ändå skönt på något sätt. Den 9 juni fick jag min sista EC och en knapp vecka efter det svimmade jag av på toaletten. En trolig lunginflammation som ställde till det. Tvingades till de dagliga sprutorna som hjälpte upp de vita att produceras. Men sen gick det hela uppåt. Vi tillbringade så mycket tid som möjligt nere i Löderup. Älskar Löderup! 

Strålningen kom igång i augusti. En enkel behandlingsform som är helt smärtfri. Trists detta fick jag biverkningar som inte var kul alls. Blev helt sönderbränd och det kom en vecka efter att jag slutat. 

All manipulation som gjorts på min kropp gör att jag är svar i kroppen. Senor och ligament har fått stryk, musklerna minskats och en hel massa konstiga sensationer finns nu i min kropp. Den antihormonella behandlingen hjälper ju inte till i kroppen. Ont i knän, höfter, fötter och i ländryggen gör att jag helt brakade ihop i mitt vänstra knä. Då tappade jag faktiskt tron på framtiden. Så jäkla trött på att inte hänga samman. 

I oktober gjorde äldsta ett styrkeprov. Hon fixade Toughest i Göteborg. Ett vansinnigt lopp med gyttja och iskallt vatten i hindren. Snyggt jobbat! 

Vi arrangerade en fest för livet. Nära och kära kom och festade med oss. Många tal hölls, både seriösa och rörande. Mest de flesta var roliga och spirituella. Nästan alla hade kul, åtminstone tror jag det. Behöver ni en egoboost fixa ett brakkalas där du är centrum så ska du se att folk levererar positivism och energi. 

Nästan direkt efter festen drog yngsta till Indien för en sex veckor lång ledighet. Bland det bästa hon gjort enligt mig. 

Men, den 1/11 började jag jobba på 25%. Trött som en gnu när jag kommer hem men jobbar gör jag. Och första gången jag klarade ett spinningpass nästan grät jag när jag körde hem. Så lycklig! 

Årets Stockholmsresa blev som vanligt lyckad. Mycket för att yngsta kom hem, hon landade på Arlanda och vi möttes på centralen där jag stod med en varm jacka. Inte så enkelt att ha varma kläder som man behöver bära i ryggsäcken i sex veckor. Hon, äldsta och en kompis gick på Kents sista konsert. Tydligen himmelsk, sorglig och vacker. 

Julen kom och gick. Alldeles underbar. Tror den bästa på många år. De ganska få paketen var genomtänkta och mycket bra. Julbordet, som nu är en blandning mellan vegetariskt och vanligt, var alldeles lagom. Mycket rester över men nu är dom i frysen i väntan på nya rätter. Släkten kom på annandagen, det bjöds på pulled pork med hemmafriterade pommes, syltad rödlök, saltgurka, sallad, hamburgerbröd osv. En heltigenom trevlig tillställning. 

Nu sitter jag i soffan och ska snart ge mig iväg för att handla till nyårsafton. Året som inneburit kaos och även rädsla blev i slutet ganska bra. Yngsta är numer en oberoende ung kvinna som tar för sig i livet och är helt underbart trevlig att umgås med. Äldsta jobbar fortfarande för mycket men har hittat sin nisch i extremtävlingar. Mannen är en glad deltidspensionär och jag har startat vägen mot arbetslivet igen. 

Helt ok med andra ord. 

Gott nytt på er alla! 

Nu tar jag helg!

Och jag önskar er en riktigt god jul med allt som hör till.

För oss innebär det god mat i lagom mängd, några julklappar samt julklappsspelet, eld ute med en god konjak, hemgjord snaps, sällskapsspel och analoga då naturligtvis. Imorgon blir det till att stiga upp tidigt för att gå på julotta. 

Så ha det nu så bra som ni kan! 

Hemgång

Återigen har mitt stockholmsbesök varit bra. Det är en underbar stad. Lite julklappar blev inhandlade men mest strosade vi runt i stan, drack något glas vin och hade det skönt. 

Yngsta kom från Indien och det är skönt att ha henne hemma någon månad nu. 

Så allt är gott med mig och de mina. 

Dessutom så höll knäet väldigt bra, lite ont men helt hanterbart :)

Åt på en turistfälla men gjorde det helt medvetet. Så mysigt. 

Och på nyheterna ser jag att Norrland fått skånskt vinterväglag. Fast...vi har ju inte haft vårt egna skånska vinterväglag på ett antal år :(

Mot huvudstaden!

Nu är det dags att återigen dra till huvudstaden, Sveriges huvudstad alltså, inte Köpendanmark. Jag ska på möte med en referensgrupp som jag tillhör men det viktigaste av allt är att yngsta kommer till Stockholm från Indien på torsdag. Så roligt att träffa henne igen. 

Sen kommer i och för sig fler upp, syrran äldsta och en kompis till dom. Det är ju Kents sista konsert och ungdomarna ska dit. Syrran och jag sätter väl oss på en pub och kollar in folk. Ser ju inte en massa människor här i det Åbarpska palatset. 

Håret växer, blir till och med lite lockigt :)

Mer av mig att tycka om ;)

En av följderna av att tvingas äta antihormonell behandling är att jag sakta men tyvärr säkert går upp i vikt. Det är en vanlig biverkning men en biverkning som jag verkligen avskyr. Sen jag började har det plussat på tre fyra kilo på mig och då får man tänka på att jag inte var trådsmal innan heller. 

Så det enda jag har att ta på mig är gosekläder och ett par jeans som sitter som en smäck på mig. 

Nu tänker jag inte sitta och vänta på att rulla runt. Idag var jag på spinning för första gången sen knät pajade. Nu får vi se imorgon om det var en klok tanke av mig, för det är då det onda kommer om det visar sig varit en usel ide. 

Usch, nu skulle ju livet komma åter på ett fantastiskt sätt och inte innebära ångest och skit. Men jag träffade min cancerkompis Anna på Citygross idag och som vanligt fick hon mig att lugna ner mig, hon sa "Jag är hellre en levande tjockis än en död speta". Och det ligger ju mycket i det :) 

Spinningcykel på gymmet.

I övrig har livet inneburit lite julpyssel både hemma och hos syrran. Här hemma har vi julat lite ute och inne och hos syrran fixade vi julgodis. Så livet fortsätter trots begynnande fetma (enligt BMI) 

Gratisdekorationer på köksdörren 

Fåtöljhäng

Min morgon är nästan alltid väldigt lugn och skön. Jag ligger oftast kvar i sängen medan mannen gör en eld i kaminen och fixar frukost. Eftersom det är mörkt på morgonen så tänder vi en massa ljus.

Helt enkelt en skön morgon med lugn i själen 

Och så har jag ju min kompis som också ger en skön värme. Älskade Bosse! 

Historien om ett bord!

När vi köpte vårt första hus lämnade den förra ägarn kvar lite möbler som hon eller hennes släktingar inte orkade ta med. Bland annat blev ett bord kvar som vi använde till taperskärarbord och annat när vi renoverade huset. Damen som bodde där hade bland annat glömt köttbullar på spisen i köket så tak och väggar var helt svartsotiga. Sen var där två lägenheter i huset, en uppe och en nere så mycket jobb var det att få huset iordning. 

Men bordet lutades av när vi var klara med renoveringen, det var så man gjorde då i början av 80-talet. Sen har det fått följa med var vi än bott. 

Nu är det yngsta dottern som äger det men eftersom hon är ute och reser och inte har något eget hem har bordet fått komma hem till oss. Det står i vardagsrummet och visst är det ganska snyggt där det står? 

Huset som vi renoverade och fullkomligt älskade såldes i slutet av 80-talet. Mina föräldrar köpte ett hus vid sidan om vilket inte var helt lyckat. Blev slitningar och det ville inte jag så vi fick göra oss av med kåken. Så livet kan bli. Men bordet, det finns kvar :)