En av följderna av att tvingas äta antihormonell behandling är att jag sakta men tyvärr säkert går upp i vikt. Det är en vanlig biverkning men en biverkning som jag verkligen avskyr. Sen jag började har det plussat på tre fyra kilo på mig och då får man tänka på att jag inte var trådsmal innan heller.
Så det enda jag har att ta på mig är gosekläder och ett par jeans som sitter som en smäck på mig.
Nu tänker jag inte sitta och vänta på att rulla runt. Idag var jag på spinning för första gången sen knät pajade. Nu får vi se imorgon om det var en klok tanke av mig, för det är då det onda kommer om det visar sig varit en usel ide.
Usch, nu skulle ju livet komma åter på ett fantastiskt sätt och inte innebära ångest och skit. Men jag träffade min cancerkompis Anna på Citygross idag och som vanligt fick hon mig att lugna ner mig, hon sa "Jag är hellre en levande tjockis än en död speta". Och det ligger ju mycket i det :)
 |
| Spinningcykel på gymmet. |
I övrig har livet inneburit lite julpyssel både hemma och hos syrran. Här hemma har vi julat lite ute och inne och hos syrran fixade vi julgodis. Så livet fortsätter trots begynnande fetma (enligt BMI)
 |
| Gratisdekorationer på köksdörren |
1 kommentar:
,-)
Läser och ler. Mina barn är vältränade och slanka; inte ett uns fett. När jag frågar om en av dem har ätit någon god lussekatt, svarar hen "nej, jag lägger inte kalorier på sånt". Jaha, ja.
Men det gör ju jag .., och jag säger bara det .., välsignelse över stretch i kläderna!
Skicka en kommentar