fredag 23 oktober 2015

Lite tankar

Igår var jag på min första träning med Phys-can som studien heter. Där träffade jag tre andra kvinnor med bröstcancer. En något äldre kvinna som kämpade på tappert, tror kanske att hon aldrig varit på ett gym innan hon gick med i studien. Hon hade allt sitt vackra halvlånga gråa hår kvar och tyvärr hann jag inte prata med henne. Nästa kvinna var nog mer van vid gym eller kanske har hon varit med i studien längre. Hon hade inget hår alls men var otroligt vacker. Tänk att ett kalt huvud kan vara så vackert. Inte heller henne fick jag tid att samtala med.
Däremot kvinnan som jag fick jobba tillsammans med talade jag med och hon är ung, kanske runt trettio. Hon hade fått en behandling och mått pyton i en vecka. Nätt och fin med allt sitt hår kvar fortfarande.
Men varför är jag så fixerad av hår?
Kanske för att jag har allt mitt, numera kortklippta hår kvar. Men mest för att det känns så konstigt att jag inte mår pyton och blir mer "cancersjuk". Jag vet att jag till våren garanterat kommer att tappa hår, må illa och må allmänt dåligt men på något sätt känner jag mig skyldig inför de andra. Skyldig att även nu må illa och se sjuk ut. För vi har ju faktiskt samma sjukdom. Allas våra liv har ställts på högkant. Och för ingen av oss, för ingen alls i hela världen, är detta något vi inte ens skulle tänka tanken på att välja själv.
Talesättet att "för den friske finns det hundra önskningar men för den sjuke bara en" stämmer naturligtvis. Men även om du är livshotande sjuk finns det en önskan om att passa in, att inte glida fram enklare än alla de andra runt omkring.
Jag är nöjd med att cancern kom i detta skedet av livet (gravt medelålders;) och inte när jag var yngre. Tror och hoppas att livserfarenheten och självinsikten gör att det blir lättare, lättare att se vad som "tillhör" mig i form av rädslor och känslor och vad som ligger utanför min förmåga att påverka.
Kanske är det så att alla dessa år av egenterapi äntligen gör nytta. Alla dessa tusentals kronor som min dåvarande arbetsgivare betalade till terapeuten har förvaltat sig väl ;)
Men jag ser framemot fler möten med "mina" tre kvinnor på gymmet. Det är oerhört värdefullt att tillhöra någon/något nu när allt annat försvunnit. Tänker på arbetskamrater som jag inte kommer att möta förrän om ett knappt år och lite sus och dus som får vänta tills vi vet hur det vita blodkropparna har det.
Men idag är det fredag. Härligt!

Inga kommentarer: