Cancergalan gav mycket pengar, rekord big time.
Dock klarade jag inte av att titta på den mer än ca 40 minuter.
Den handlade inte om livet, den handlade om döden.
Naturligtvis förstår jag att jag är färgad av hur jag har det men jag skulle önska att man lyfte fram dom som klarar sig, att man firade livet, att man visade på hur pengarna ändra en dödsdom till en livsglädje. Blev för mycket begravning för mig. Sen har jag förstått att det blev mer liv och tillfrisknanden efter att jag slutade titta.
Men, jag han med att se "min" onkolog, Cecilia Graffman. Helt underbar kvinna! När hon satte sig mitt emot mig och talade kände jag mig otroligt trygg, det tarvar en hel del erfarenhet och empatisk förmåga att få någon så lugn och trygg mitt i cancersamtalet.
Idag har jag varit på vårdcentralen och lagt om min PICC-line. Allt var bra med den. Såret ser bra ut och inga tecken på proppar eller infektion. Härligt tycker jag, att jag kan sudda bort vissa orosmoment.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag klarar bara introduktionen sedan gråter jag och stänger av. Allt för många av mina nätvänner finns inte mer och det känns i denna månaden även om jag även har många som finns kvar. Så jag vet faktiskt inte hur mycket liv eller död som visas i programmet...
Hälsar
Lena
Skicka en kommentar