Sicket år!

Hur sammanfattar man ett år som inneburit kaos, eufori, sjukdom, kärlek, rädsla, utanförskap men också gemenskap, ledsenhet och stor glädje?

Går det? Jag gör ett försök. Varning för långt inlägg. 

Året började i stor sorg men också en nyskapad kämparvilja och vuxenhet. Yngsta ställde sig upp och tog tag i livet på ett berömvärt sätt. Vi andra, jag äldsta och mannen,  höll andan och tänkte att detta kommer att bli bra…det blir bra. 

Mitt mående var ganska ok i början på året. Behandlingen med Kadcyla var enkel att gå igenom, åtminstone om man jämför med det som komma skulle. Jag tränade som en galning och myste med min älskade Bosse. 

Äldsta flyttade till sin drömlägenhet som verkligen är hur fin som. Hon blev av med sin lilla etta lite senare och livet kändes helt ok.

Operation av bröst blev närmast en chock när jag insåg vad det gjort med min arm. Jag hade inte fattat vad operationen skulle innebära och jag är fortfarande rädd för eventuella biverkningar så som lymfödem. 

April kom med EC-behandlingar som inte var kul alls. Inte alls. Men ändå inte så farliga som vissa bloggare menat på. Jag slutade i och för sig att läsa på bloggar som skrev så och hittade ett par riktigt bra som kändes mer adekvata. Men alla går igenom sitt elände och har sitt sätt att fixa det. 

Sommaren kom med mycket värme och sol, lite jobbigt när jag faktiskt inte mådde så bra men ändå skönt på något sätt. Den 9 juni fick jag min sista EC och en knapp vecka efter det svimmade jag av på toaletten. En trolig lunginflammation som ställde till det. Tvingades till de dagliga sprutorna som hjälpte upp de vita att produceras. Men sen gick det hela uppåt. Vi tillbringade så mycket tid som möjligt nere i Löderup. Älskar Löderup! 

Strålningen kom igång i augusti. En enkel behandlingsform som är helt smärtfri. Trists detta fick jag biverkningar som inte var kul alls. Blev helt sönderbränd och det kom en vecka efter att jag slutat. 

All manipulation som gjorts på min kropp gör att jag är svar i kroppen. Senor och ligament har fått stryk, musklerna minskats och en hel massa konstiga sensationer finns nu i min kropp. Den antihormonella behandlingen hjälper ju inte till i kroppen. Ont i knän, höfter, fötter och i ländryggen gör att jag helt brakade ihop i mitt vänstra knä. Då tappade jag faktiskt tron på framtiden. Så jäkla trött på att inte hänga samman. 

I oktober gjorde äldsta ett styrkeprov. Hon fixade Toughest i Göteborg. Ett vansinnigt lopp med gyttja och iskallt vatten i hindren. Snyggt jobbat! 

Vi arrangerade en fest för livet. Nära och kära kom och festade med oss. Många tal hölls, både seriösa och rörande. Mest de flesta var roliga och spirituella. Nästan alla hade kul, åtminstone tror jag det. Behöver ni en egoboost fixa ett brakkalas där du är centrum så ska du se att folk levererar positivism och energi. 

Nästan direkt efter festen drog yngsta till Indien för en sex veckor lång ledighet. Bland det bästa hon gjort enligt mig. 

Men, den 1/11 började jag jobba på 25%. Trött som en gnu när jag kommer hem men jobbar gör jag. Och första gången jag klarade ett spinningpass nästan grät jag när jag körde hem. Så lycklig! 

Årets Stockholmsresa blev som vanligt lyckad. Mycket för att yngsta kom hem, hon landade på Arlanda och vi möttes på centralen där jag stod med en varm jacka. Inte så enkelt att ha varma kläder som man behöver bära i ryggsäcken i sex veckor. Hon, äldsta och en kompis gick på Kents sista konsert. Tydligen himmelsk, sorglig och vacker. 

Julen kom och gick. Alldeles underbar. Tror den bästa på många år. De ganska få paketen var genomtänkta och mycket bra. Julbordet, som nu är en blandning mellan vegetariskt och vanligt, var alldeles lagom. Mycket rester över men nu är dom i frysen i väntan på nya rätter. Släkten kom på annandagen, det bjöds på pulled pork med hemmafriterade pommes, syltad rödlök, saltgurka, sallad, hamburgerbröd osv. En heltigenom trevlig tillställning. 

Nu sitter jag i soffan och ska snart ge mig iväg för att handla till nyårsafton. Året som inneburit kaos och även rädsla blev i slutet ganska bra. Yngsta är numer en oberoende ung kvinna som tar för sig i livet och är helt underbart trevlig att umgås med. Äldsta jobbar fortfarande för mycket men har hittat sin nisch i extremtävlingar. Mannen är en glad deltidspensionär och jag har startat vägen mot arbetslivet igen. 

Helt ok med andra ord. 

Gott nytt på er alla! 

Nu tar jag helg!

Och jag önskar er en riktigt god jul med allt som hör till.

För oss innebär det god mat i lagom mängd, några julklappar samt julklappsspelet, eld ute med en god konjak, hemgjord snaps, sällskapsspel och analoga då naturligtvis. Imorgon blir det till att stiga upp tidigt för att gå på julotta. 

Så ha det nu så bra som ni kan! 

Hemgång

Återigen har mitt stockholmsbesök varit bra. Det är en underbar stad. Lite julklappar blev inhandlade men mest strosade vi runt i stan, drack något glas vin och hade det skönt. 

Yngsta kom från Indien och det är skönt att ha henne hemma någon månad nu. 

Så allt är gott med mig och de mina. 

Dessutom så höll knäet väldigt bra, lite ont men helt hanterbart :)

Åt på en turistfälla men gjorde det helt medvetet. Så mysigt. 

Och på nyheterna ser jag att Norrland fått skånskt vinterväglag. Fast...vi har ju inte haft vårt egna skånska vinterväglag på ett antal år :(

Mot huvudstaden!

Nu är det dags att återigen dra till huvudstaden, Sveriges huvudstad alltså, inte Köpendanmark. Jag ska på möte med en referensgrupp som jag tillhör men det viktigaste av allt är att yngsta kommer till Stockholm från Indien på torsdag. Så roligt att träffa henne igen. 

Sen kommer i och för sig fler upp, syrran äldsta och en kompis till dom. Det är ju Kents sista konsert och ungdomarna ska dit. Syrran och jag sätter väl oss på en pub och kollar in folk. Ser ju inte en massa människor här i det Åbarpska palatset. 

Håret växer, blir till och med lite lockigt :)

Mer av mig att tycka om ;)

En av följderna av att tvingas äta antihormonell behandling är att jag sakta men tyvärr säkert går upp i vikt. Det är en vanlig biverkning men en biverkning som jag verkligen avskyr. Sen jag började har det plussat på tre fyra kilo på mig och då får man tänka på att jag inte var trådsmal innan heller. 

Så det enda jag har att ta på mig är gosekläder och ett par jeans som sitter som en smäck på mig. 

Nu tänker jag inte sitta och vänta på att rulla runt. Idag var jag på spinning för första gången sen knät pajade. Nu får vi se imorgon om det var en klok tanke av mig, för det är då det onda kommer om det visar sig varit en usel ide. 

Usch, nu skulle ju livet komma åter på ett fantastiskt sätt och inte innebära ångest och skit. Men jag träffade min cancerkompis Anna på Citygross idag och som vanligt fick hon mig att lugna ner mig, hon sa "Jag är hellre en levande tjockis än en död speta". Och det ligger ju mycket i det :) 

Spinningcykel på gymmet.

I övrig har livet inneburit lite julpyssel både hemma och hos syrran. Här hemma har vi julat lite ute och inne och hos syrran fixade vi julgodis. Så livet fortsätter trots begynnande fetma (enligt BMI) 

Gratisdekorationer på köksdörren 

Fåtöljhäng

Min morgon är nästan alltid väldigt lugn och skön. Jag ligger oftast kvar i sängen medan mannen gör en eld i kaminen och fixar frukost. Eftersom det är mörkt på morgonen så tänder vi en massa ljus.

Helt enkelt en skön morgon med lugn i själen 

Och så har jag ju min kompis som också ger en skön värme. Älskade Bosse! 

Historien om ett bord!

När vi köpte vårt första hus lämnade den förra ägarn kvar lite möbler som hon eller hennes släktingar inte orkade ta med. Bland annat blev ett bord kvar som vi använde till taperskärarbord och annat när vi renoverade huset. Damen som bodde där hade bland annat glömt köttbullar på spisen i köket så tak och väggar var helt svartsotiga. Sen var där två lägenheter i huset, en uppe och en nere så mycket jobb var det att få huset iordning. 

Men bordet lutades av när vi var klara med renoveringen, det var så man gjorde då i början av 80-talet. Sen har det fått följa med var vi än bott. 

Nu är det yngsta dottern som äger det men eftersom hon är ute och reser och inte har något eget hem har bordet fått komma hem till oss. Det står i vardagsrummet och visst är det ganska snyggt där det står? 

Huset som vi renoverade och fullkomligt älskade såldes i slutet av 80-talet. Mina föräldrar köpte ett hus vid sidan om vilket inte var helt lyckat. Blev slitningar och det ville inte jag så vi fick göra oss av med kåken. Så livet kan bli. Men bordet, det finns kvar :)

Julgranskulor?

Idag har jag en ledig dag. Skulle vara ledig imorgon men mannen, som ju faktisk är pensionär, jobbar heldag idag. Så jag är hemma med Bosse. Jag har fixat med brunkål och köttbullar till min far. Putsat några fönster lch varit ute och busat med Bosse. Men just precis när vi skulle gå och fixa mossa öppnade sig himlen och regnet öste ner. Men mossan kan vänta, finns ingen anledning att plocka den när det regnar för så kallt som det är idag med ca fyra plusgrader och fuktighet gör att det känns som minus tio. Min mor sa alltid att det var hynigt och det är precis det det är idag...superhynigt. 

Varje år har jag och Kajsa köpt annorlunda julgransdekorationer. Men i år är hon ju i Indien så jag fick köpa själv. Det blev en uggla och ett litet sagoslott. Tror dom blir supersnygga i granen. 

Jag äter ju antihormonella tabletter och undrar om inte biverkningarna börjat nu. Känner mig stel i ryggen och har en molande värk. Hoppar träning lindrar det hela för värre tror jag inte att det blir av att jag rör mig. För igår var jag på gymmet, körde ett styrkepass så som sjukgymnasten sa. Känns superbra. 

Hemgång

Återigen på väg hem från huvudstaden. Denna gången i betydligt bättre skick än förr gången. Använder inga kryckor alls nu och det är gudaskönt.

Anledningen till stockholmsresan var styrelsemöte och för andra gången i mitt liv åt jag på Tennstopet. Men nu har jag gett detta anrika matetablissemang deras sista chans. Maten är helt enkelt inte god.  

Förra gången tog jag kalvlever Anglaise och den var riktigt illa tillagad, sladdrig och blek. Igår tog jag hälleflundran som visade sig bakats minst tre minuter för länge. Torr och hård med andra ord.

Stället har mysfaktor men det räcker inte när inte maten är god. 

Just det!

Men jo visst, det artar sig.

Nu kan jag gå utan käpp och har fått börja träna. Orken är fortfarande usel men även den ska vi väl få upp till åtminstone en normalnivå. Elitnivån får väl vänta lite :0)

Imorgon är det dags för spruta igen. Sen på fredag drar jag iväg till huvudstaden för styrelsemöte men sen lugnar det återigen ner sig. Viktigt att jag faktiskt tränar nu så knät inte återgår till katastrof. 

Så som ni märker, det lullar på. Och....är det någon som vet när säsong två kommer av The Crow. 

Ett sånt spektakel!

Ingen i Hässleholm missade spektaklet på torget igår.
Fotografen hade inte direkt den lilla kameran. Dessutom hade han en rejäl ställning med en stor blixt som smattrade till varje gång han fotograferade. Och som han fotograferade!
Tror han tog minst 500 bilder. Jag fick stå vid statyn, gå längs gågatan och stå vid en höstrabatt. Den stackars mannen, min man alltså, kom inte heller undan. Foto på oss och Bosse, stående, gående och sittandes.
Och hela tiden den stoooora ställningen (i mina ögon) som inte undgick någon.
Suck.....hoppas verkligen Cancerfonden uppskattar mina försök till att få in pengar.

Varför gör jag så?

Imorgon ska jag träffa en journalist från Året Runt. 

De vill skriva om min cancerresa som de läst om på nsk.se

Och jag som avskyr att sitta och prata om mig själv på det viset. Dessutom vill jag gärna lägga hela detta året bakom mig. 

Och då ställer jag upp på detta! 

Mitt krav för att göra det är de skriver om Cancerfonden och att pengar behövs till forskningen och att vi ställer upp på olika studier när vi kan. 

Hoppas Cancerfonden tycker att jag gör ett bra jobb för älskar jobbet....det gör jag inte. Inte att vara i centrum på sådant vis åtminstone. 

Mannen och jag tog en dag för oss själva. Drog ner på Österlen och vandrade längs havet med busen Bosse. Andades in frisk luft och längtade till sommaren. En lunch på Skillinge hamnkrog och lite shopping på Buhres fisk hanns också med. 

Skönt med en paus från vardagen ibland! 

Försiktig optimism.

En liten liten försiktig optimism anas här i Åbarpska palatset. 

Knät håller mer och mer och förkylningen finns kvar men något reducerad. 

Dock vågar jag inte tjoa riktigt än. Någon sorts liten professor sitter i mig och anar oråd om jag tar ut något i förskott. Tror alltid att jag får en boll i nacken då. 

Så jag sitter i min soffehörna, tänder ljus så mörkret blir uthärdligt och håller tummarna att det nu kan ordna sig till ett lite mer friskt liv. 

Jag jobbar på med mina 25% och är helt slut på kvällarna. Yngsta dottern är på sin livs resa och jag har precis hört ifrån henne (hönsmamma big time). Om någon av er är nyfikna på Kajsas och Ellinores resa så kolla in dom på Instagramkontot carpeindienyolo

Nu är jag less på det!

Jag trodde i min enfald att när väl behandlingarna var över skulle livet komma åter, kanske inte som det var men någerlunda likt ivarjefall.
Så har det ju inte blivit. I två månader nu har jag varit kass. Då började brännskadan som gjorde infernaliskt ont. När det la sig och blev bättre började det med mitt knä. Sakta men säkert får jag bättre rörlighet (har bara en krycka nu) och då slår förkylningen till. I två veckor har jag hostat som en galning på nätter och kvällar. Hostar så jag pinkar på mig och känner mig som en ofräsch tant med inkontinens. Ska jag vara ärlig så är min ork helt på slutet nu.

Som tur är så finns Bosse som en underbar prick. Hans glädje över livet gör att det är lättare att ta all skit som händer. Önskar dock att det inte dröjer så länge tills vi kan ut och träna igen. Han behöver jobba med huvudet så spårning kan nog passa honom. 

Eventuellt ska jag iväg och kolla på bil idag, om jag vågar på grund av hostan. Det är äldsta dottern som vill byta bil. Det är en Skoda Yeti som fångat hennes intresse. Tydligen kan den dra mycket så det inte blir problem med att flytta hästarna. 

Men vi får se om jag ångar mig ut :)

Lägesrapport

Sitter på mitt kontor och skriver detta. Tjejen som vikarierar för mig är på möte och jag har stället för mig själv.
Idag har jag gått omkring på min egen "Eriksgata" och pratat med både elever och lärare på programmen. Faktiskt ganska kul.
Väntar nu på en falsk gåsamiddag, kyckling istället för gås vilket är en styggelse i min värld. Men det är eleverna som lagat till det och gås skulle kanske vara för mycket för dom. Men själv älskar jag gås!
Men det känns ok att vara här. Får helt enkelt gilla läget. Dock ska jag göra mitt bästa för att en bra rutin ska hållas när någon kommer tillbaka. Man ska inte behöva känna sig ensam och utlämnad.

Lite skolgnäll (förlåt alla trevliga lärare, jag vet att det jaggnäller över inte gäller alla).

Det är inte jättekul att vara tillbaka på arbetet vilket jag är lite förvånad över. Så som jag längtat att vara tillbaka och så blev det så konstigt. Inget är förberett på att jag kommer tillbaka, inget möte inplanerat och de arbetsuppgifter jag hade är tydligen ute på andra nu. Min kollega, som jag tycker väldigt mycket om, vill att vi inte delar upp uppgifterna utan att vi båda sysslar med allt.

Inte direkt mitt önskemål och jag har bett om ett möte med chefen där vi pratar om hur vi ska ha det. Trodde inte att det skulle vara på mitt initiativ men när inte berget kommer till ....osv. 

Sen är stämningen riktigt usel på skolan. Lärarlaget är uppdelat i de som fick lärarlyftet och de som inte fick det. Anklagelser haglar över skolledningen och jag är glad när jag kan åka hem efter mina 2,5h. Har lust att säga till människorna att det finns det som är värre men håller tyst. Tror jag blir lynchad om jag säger något som är det minsta positivt. 

Men hur tänkte regeringen när de kom med detta urusla förslag? Och alla ni som nu tycker att lärarna är underbetalda vill jag bara påpeka att ligga mellan 30000 och 40000 inte är underbetalt. För det är i det spannet de ligger på min skola. Några till och med över 40000 och någon ligger över vad skolledningen har. Så inte är det underbetalt! 

Sen tycker jag att alla ska ha en lön man kan leva gott på. ALLA!!! 

Men att man, som ett par av våra lärare gör, gå omkring och gnälla, vägra göra vissa saker, kalla sig för sämstelärare osv det är det min själ skam på! Och just dessa två är över sextio men beter sig värre än eleverna. Och de fick inte lärarlyftet men tjänar klart över genomsnittet. Suck! 

Ja ja, tur jag har min soffehörna och min Bosse.

Längtan!

Plågar mig med att titta på gamla semesterbilder från ön Krk i Kroatien. Plågan består av en oerhörd längtan till normalitet och äventyr. Ja jösses, till och med campingköket väcker upp lusten för att resa ut. Här fixar vi faktiskt riktigt god frukostar och luncher. Middagen blir nästan alltid i byn Baska och hamnstråket.

Vårt läckra kök som vi har när vi använder tält istället för vagn eller husbil.

Mannens öl och mitt vita kalla vin.

Dags igen!

Återigen är far snurrig och osammanhängande. Han har fått extradoser av morfinet och som vanligt blivit förvirrad.

Varför kan han inte tänka sig ta emot hjälp? Gubben är 86 på måndag och skulle må så bra på ett hem med sällskap och personal som han kan snacka skit med. För han är även en raljerande humorist. 

Men nu ligger det på syrran och mig och när vi gör något som han ogillar, typ får vårdcentralen att kolla upp honom med urinprov eftersom han ofta får uvi utan att känna det, då blir han ilsk och säger til oss att han bestämmer minsan själv över sig och sitt. Sen nån timme senare ska vi ställa upp direkt när han ringer. Eftersom jag har mitt lilla privata helvete (även om det snart är över) är det min underbara man som sticker iväg och kollar upp honom. Och han får bara ilska och grymtande för det av far. 

Tycker att skulpturen av de underbara fågellarna som finns utanför hotellstatt i Katrineholm passar in i hur både jag, min far och syrran känner det. Förvirrade och stirrande ut i det blå ;)

Så var det klart!

Första dagen på jobbet är fixad. Inte den bästa arbetsdagen i mitt liv dock.

När jag kom till jobbet fanns det ingen sittplats till mig dvs mitt kontor med stol var upptaget av min vikarie. Ingen dator eller ens telefon. Ingen chef som hälsade välkommen och som då lyssnade på hur det var för mig. När det blev fika fanns det ingen sittplats för mig eftersom alla elevassistenterna fikade. 

Så jag blev stående på expeditionen, lite lätt hängandes  kryckorna. 

Har varit med om bättre arbetsdagar.

En bild från i lördags då familjen hade en riktig mysdag. Eldade ute och åt lite smågott som vi sköljde ner med procceco. Så himla mysigt. En himmelsvid skillnad från idag med andra ord. 

Har nog aldrig känt mig mer vilsen och utelämnad som idag! 

Hemma igen!

Ja, hem kom jag. Ramlade på tåget med ryggsäck, rollup och kryckor men tror inte jag skadade för mycket.
Men, skönt att vara hemma igen. Funderar på hur jag ska kunna jobba men det får ju gå. Det är ju bara ett knä och inte cancer.

Hittade en bild på fb där min farfar står stolt vid förardörren på bilen. Tror faktiskt att det var farfars bil som dom satt en ljudanläggning på och körde omkring och ropade ut reklam. Typisk min farfar. Vanliga jobb göre sig icke besvär. Bakom honom står hans kompis Olle, efternamnet har jag glömt men han var sjukpensionär så länge jag kan minnas, gick med krycka men dansade som bara den på fester. Så huruvida han var sjuk eller bara arbetsskygg det står i stjärnorna nu men eftersom han var min farfars kompis gissar jag på det sistnämnda ;)

Mannen som står vid entrén är min fars morbror Erik. När jag gick i småskolan jobbade han som vaktmästare och som sådan vaktade han oss barn på barnbespisningen och som sådan var han oerhört nitisk. Jag var ett ganska trumpet barn och framförallt envis och jag vägrade äta mycket av det som serverades. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag är en hotell- och restaurangunge. Men eftersom jag inte åt de där lilla på tallriken fick jag inte lämna matsalen förrän det ringde in. Han var benhård men ibland tror jag att jag var hårdare vilket retade honom. Allt uppdagades för min mor när vi sökte för magbesvär hos byläkaren och han anklagade min stackars mor för att inte ge mig mat....jag var undernärd. Naturligtvis hade jag berättat hemma hur jag hade det i skolan men dom trodde inte att det var så farligt. Vuxna hade alltid rätt när jag var liten. 

Men det tog fy i h-vete efter läkarbesöket och jag fick lov att slippa maten i skolan och cykla till den bar min mor drev på den tiden och än mer "bortskämd" blev jag med maten. Men vet ni, maten var absolut varken god, varm eller näringsriktig. Det var säkert en av de första kommunerna som köpte mat från ett centralkök. 

Men som sagt, jag blev oerhört bortklemad med specialmat för mig och en påse godis att ta med mig till skolan. Som faktiskt inte jag åt eftersom jag inte gillade sött men mina skolkompisar älskade att jag kom med det till skolan. 

Där ser man, vilka minnen ett fotografi väcker. 

Nja...det fungerar!

Jag är trevlig, snackesalig och gillar uppdraget.

Hoppas verkligen att det nu gör nytta så vi ökar vårt medlemsantal lite men mest att vi får många deltagare på vår konferens. 

Jag gör vad jag kan! 

Konferens igen!

Då sitter jag på tåget på väg till Stockholm och vägledarföreningens konferens där jag ska stå och göra reklam för vår förening SYVI. Lite vanskligt att resa med ett pajat knä, höll på att slå ner en liten farbror med min rollup. Som tur var så fick jag hjälp att gå ombord tåget för inte är det enkelt att  hoppa på kryckor med en stor ryggsäck och en avlång rollup.
Knät förresten, det är inte en överansträngning jag har, enligt sjukgymnasten, det är menisken som är skadad....kanske i kombo med artros. Så nu har jag ett träningsprogram som jag ska göra minst tre gånger om dagen.
Får se om jag lägger upp en tjusig bild på mig och min rollup sen :)
Just nu är jag mest fascinerad av Claes/Sara som sitter vid sidan om mig på tåget och antingen pratar i telefon eller mailar. Mycket kommunikation där! Men jag har en gång lyssnat till hen och det var mycket bra. Dock konstigt att många upplever det konstigt, det spelar väl ingen som helst roll hur vi klär oss, vilka vi delar livet med eller hur vi uttrycker oss. Huvudsaken att vi mår bra och har ett drägligt liv!

Sakta men säkert....

....rullar vardagen in i mitt liv. Eller åtminstone är det det jag önskar.

Imorgon börjar jag hos sjukgymnasten och naturligtvis hoppas jag på ett bra program där man kan ana framsteg direkt....eller? Det är kanske inte så det fungerar. Jag har aldrig gått hos en sjukgymnast förr. Men hoppet finns där. 

Dessutom åker jag upp till Stockholm imorgon med en massa infomaterial. Hoppas att jag kan få hjälp mellan tåget och taxin, för någon tunnelbana blir det då inte. Då åker jag väl fel och hamnar med rollups och allt tvärtemot dit jag skulle. Och det blir taxi även mellan hotellet och konferensen för jag vill inte riskera att knät blir värre. (Lite en dåres försvarstal nu ;)

Fortfarande känner jag mig lite bakis från i lördags. Drack inte en massa men en del vin och en xante blev det plus en jättegod tequila sunrise. Det är inte klart än hur mycket pengar som gick in till Cancerfonden men jag hoppas på en riktigt bra siffra. 

Ännu en bild från nsk.se 

Århundradets fest!

I dag är det dagen efter, på mer än ett sätt. För igår hade vi vår fest för livet!

Tanken var att fira att vi lever med våra vänner men det blev nästan mer att vi firade mig och då att jag överlevt än så länge. 

Ett förtiotal personer valde att tillbringa lördagskvällen med oss på Hässleholmsgården. Vi åt, drack och festade fram till småtimmarna. Mannen och jag bodde på på vandrarhemmet och kom väl i säng vid tretiden. 

Ingen hade berättat för mig om vad som skulle hända och jag är väl ingen stor fan av överraskningar. Men igårkväll gillade jag dem. Jag och mannen blev hyllade av våra döttrar, lite häckade av syrran vilket ju ingår, min gamla far ställde sig upp och berättade om när jag tre år gammal satt på tåget och sa högt och tydligt efter att en dam kommit in i kupén "vilken rälig kärring" och annat "kul" ;)

Men de sjöng för mig, de överraskade mig med en otroligt ful mugg som är som en tutte och annat galenskap. Två musikquiz höll min kollega och oj vad dålig jag var på det :)

Sen efter tacobuffen och äppelkakan blev det spontandans och på den något suddiga bilden ovan ser ni min man och mina två underbara döttrar hoppa omkring och skaka loss. 

Tänk att jag har så många härliga människor runt mig. Vi hade bjudit ca 80 och mer än hälften hörsammade inbjudan. Alltid lite jobbigt att bjuda till så här för tänk om ingen kom. Men det gjorde dom, de kom :)

Jag kommer säkert att berätta mer om festen sen men Gud så trött jag är nu. 

Så idag ska jag ligga lågt. Snart åker vi och hämtar Bosse som tillbringat sin första natt på pensionat men vi får inte hämta förrän tre. Och jag längtar efter honom nu. 

Kärlek till er alla! 

På så sätt....

Jaha, knät blir bättre. 

Solen har visat sig. 

Och då biter jag av en tand....

Suck! 

Say mama!

Japp, nu har jag fått min stämpel i baken....OK

Alla prover är ok, som en sjuttonåring enligt Carl-Fredrik, som läkaren heter och som visade sig vara en riktigt trevlig prick som tog sig god tid för mig och som till och med undersökte mitt knä. 

Och visst, jag har otroligt brått att komma i den form jag var innan, vill att livet ska gå tillbaka till hur det var. Men så fungerar det inte, läkaren sa "vi har förgiftat din kropp i ett år nu och då är inget som det var innan". Bara det att någon säger så gör att jag får tårar i ögonen. Någon fattar hur det är!!!

Och utslaget vad det gäller mitt knä är fortsatt överansträngning i kombination med artros. Sjukgymnastik och ingen jogg eller spinning på ett tag. För första gången ska jag verkligen ta detta på allvar och göra som dom säger för nu fattar jag lite vad jag själv utsätter min kropp för. 

Sen ska jag börja med antihormonpiller vilka kan ha jobbiga biverkningar men jag ska naturligtvis försöka. Det finns ju dom som inte känner något. 

Så det är detta jag ska göra, sitta och titta in i elden, jobba på att andas och få ner mitt blodtryck. 

Och vet ni, det är det absolut svåraste jag kan göra. 

Sen ska jag börja jobba den 1 november på 25% och året ut. Sen 50% fram till nästa läkarbesök och då får vi se. Så jag har all tid i världen att få ner den yttre stressen och den inre stressen kommer väl ner den med när för.giftningen släpper. 

Och till sist...på lördag har vi vår fest för livet. Vi kommer vara på Hässleholmsgården och jag börjar bli lite nervös nu :)

Besiktning i Lund imorgon.

Imorgon ska jag träffa en ny läkare, en ny för mig alltså. Båda mina underbara onkologer har slutat på onkologen i Lund och det är en stor förlust för alla oss i Lund.
Men, förhoppningsvis är det min sista nya bekantskap på ett tag.
Vill ju gärna ha ett OK i baken :)
Kan tomten så kan väl doktorn.

I övrigt så tar jag mig hjälpligt fram på mina kryckor. Det går inte fort men jag har ju faktiskt inte bråttom.

Sitter och sitter och sitter och....

Så less på att sitta just nu. Knät blev naturligtvis värre och jag förlorade all möjlighet att gå då det gör kolossalt ont. Så upp till sjukahuset i Hässleholm där jag fick träffa en helt ointresserad läkare. Tror han blev lite sur när jag bad honom köra mig i den lånade rullstolen. Men han kände lite förströtts på mitt knä, diagnostiserade det som en överbelastning med vätska. Rekommenderade sjukgymnastik och kryckor. Och just kryckor var det jag var ute efter. Tydligen kan man inte köpa det utan att en läkare rekommenderat dom vilket ju är synd om den stackars manliga läkaren för om det inte vore så hade han ju sluppit träffa mig ;)

Men, urusel som jag är på att ta mig fram med kryckorna blir det väldigt mycket sitta av. Så otroligt tråkigt. Håll tummarna för att jag inte snubblar igen som jag faktiskt gjorde igår när jag skulle ta av mig skorna och som gjorde att jag halkade tillbaka fem steg i tillfrisknandet. 

Ska inte bli för gnällig nu men jösses så less jag är på att inte må bra. Och ja, jag vet att många har det mycket värre än vad jag har men det gör ju inte att detta är roligare för det. 

Så, håll tummarna för mig! 

Lägesrapport

Läget just nu:

Dubblering av blodtrycksmedicin, blodtrycket är 179/93

Troligt artros i knät, vila och eventuell sjukgymnastik

Såret vid nyckelbenet i princip läkt

Blodprover tagna inför läkarbesök på tisdag, dock har jag blivit svårstucken.

Längtar fortfarande bort och iväg och tittar mycket på foton från våra resor. Här har jag fotograferat inne på det anrika varuhuset Lafayette i Paris. 

Hade tänkt shoppa men där va så stort och varmt att jag snabbt gick ut igen. Jag är en riktigt usel shoppare. Tycker helt enkelt inte att det är kul och då har jag inte ens nämnt det här med provrum ;)

Nu ska jag fortsätta mitt otroligt viktiga uppdrag....att sitta i soffehörnan. 

Liten men naggande god semester!

Nu har vi varit iväg på en liten lillsemester. Vi drog upp till Älmhult och bodde på en camping precis vid sjön Möckeln. Tyvärr pajade jag mitt knä ordentligt på måndagen, gick alldeles för långt, och svamprunderna fick vara. Så, ingen plockad svamp men trevligt ändå. Hade färdig mat med oss till måndagskvällen, burgundisk gryta som stått i ugnen i över två timmar....så gott! 

På tisdagen stod IKEA på schemat. Jag kunde i princip inte gå men på IKEA finns rullstolar till låns så det var inte problem med shoppingen. Björn drog runt mig och det gick alldeles lysande, förutom en undran....var sjutton har man varorna? Nu var mitt knä fullt av grejor, en stor matta mellan benen och plastpåsen på Björns axlar. Hur gör man om man är ensam i rulle? 

Men men, det gick bra. På kvällen åt vi fiskgryta med chorizo. Också himla gott!

Nu är jag hemma i soffehörnan igen. Knät känns bättre men jag aktar mig för att belasta det för mycket. Har en besökstid på Göingekliniken på fredag och ska be om att få sjukgymnastik. Tror nämligen att jag återigen startat för hårt med träningen. Blir ofta frustrerad när jag känner hur vikten stiger och förmågan att röra mig minskar. Men tror jag behöver hjälp att komma igång på ett vettigt sätt. Jag är ju trots allt inte tjugo längre ;) 

En trissvinst behövs till det Åbarpska palatset!

Sitter och leker med ett nytt gratisprogram för bilder vilket märks här på bloggen ;) Och det väcker upp en stark längtan bort. Skulle så gärna resa iväg till någon för mig ny plats. Det finns ställen som vi planerat resor till men som aldrig blev av. Vi har till exempel aldrig kommit iväg till Frankrikes La Rochelle och Bordeaux, eller till Portugal som också fattas oss. Sen ska vi inte glömma Ligurien i Italien eller Skottland och Färöarna, Grönland och gärna till Island igen. Skulle vilja åka kanalbåt i England och varför inte Hurtigruten. Många längtansdrömmar. 

Här ser vi färjan från Puttgarden, en mås i Warnermünde, Gamla stan i Stockholm och mitt älskade Löderup. Alla är platser som jag mår bra av. Just Warnermünde visade sig vara en riktig pärla, trångt men hur mysigt som helst.

Här ovan är det bilder från Lanzarote. En riktigt härlig ö i Atlanten. Vi hamnade på ett hotell för enbart vuxna med en åldersgräns vid 18 år Pueblo Marinero i Playa Blanca. Tanken var att vi skulle cykla runt på ön och vara väldigt frisksportiga första gången vi åkte dit. Men...vi landade vid poolen och kom knappt därifrån. Eftersom det inte fanns barn vid poolen var det väldigt tyst och skönt...vi sov och sov och sov. Var ju naturligtvis det vi behövde. Underbart!

Nästa planerade resa bär återigen av till Barcelona, en av favoritstäderna. Då ska vi fira min och min svågers födelsedag, han 70 och jag 60. Tjejerna följer med och förhoppningsvis även svågerns vuxna barn med familjer. 

Men det är inte förrän början av  nästa sommar och nu sliter det av reslusta i den gamla kroppen.  

Grubblerier!

Nu är det över ett år sen jag diagnostiserades med bröstcancer.

Ett långt år som varit som en bergochdalbana. Undrar faktiskt när jag kan släppa anspänningen som sitter i kroppen.

Cancern är kanske borta i kroppen men den sitter fastnålad i huvudet. Sömnen är skrutt och jag ligger vaken mycket. Tänker att det är konstigt att det skulle drabba mig som ju är odödlig ;)

Men, något bra har cancer också gett mig. Jag har ett nytt sätt att se på livet, no more bullskittime. Kommer inte att ta en massa skit och inte sitta på alla dessa mördande meningslösa möten. Många möten är det i skolans värld.... Men om detta återkommer jag, har en del tankar om framtiden. 

Men som sagt, en hel det positivt har diagnosen faktiskt inneburit.

Den lille pågen....

Den riktigt stora kärleken i mitt liv, lillkillen som nog aldrig kommer att bli kursetta på hundkursen. Men som är kursetta i mitt hjärta. Älskar!

Annars då?

Tja, vi har en mycket lugn och stilla helg. Mitt knä har börjat krångla (när tar det slut?) och jag är nödd och tvungen att vara still. Hoppas det snart blir bättre, artros eller utslitning kan väl inte komma så fort? 

Jaja, det ska väl gå det med. 

Vad är det som går och går utan att......

Usch vad tiden går fort. Ibland hänger jag helt enkelt inte med.

Igår fikade jag med Anna, min "cancerkompis" som jag tränade tillsammans med i projektet fyscan. Hon är tillbaka på arbetet, inte samma som förut, men tillbaka. Innan körde hon skolbarn i den kommunen som jobbar för men numera jobbar hon med pappersarbete. Och det klär henne! 

Snygg som få med ny frisyr! 

Och den 18:de träffar jag en läkare, återigen ny läkare för mig vilket ogillas skarp, men då ska vi planera min återgång. Redan nu vet jag att jag kommer att smygas in med 25% till början med. Låter väldigt lite och det tar lika lång tid eller ibland faktiskt mer tid att komma till jobbet. Tänker nämligen låta bilen stå kvar hemma och skona miljön. Så det blir cykel till närmaste pågatågsstation, tåget upp till Hässleholm och sen promenad till jobbet. Tar ca en timme när tågen inte är försenade eller inställda vilket då ger två timmar och då är jag uppe i arbetstiden :)

Men men...lätt att vara kaxig nu i soffehörnan. 

Annars då? Jo då, det rullar på! 

Trots att jag gnäller över att tiden går fort längtar jag till påsk. Inte för att jag älskar ägg och fjädrar eller är djupt religiös. Nä, får då får vi komma ner med kotten till campingen igen. Saknar havet och ljuset. 

Bättre, mycket bättre!

Såret är långtifrån läkt men jag har sköna silikonförband som gör att kläder och annat inte stör och skaver. När jag byter, var tredje dag, rivs allt upp men det är väl så det ska vara. Det gör i alla fall inte lika ont längre.

Idag ska vi köra till Hällevik och träffa syster och svåger, grilla lite och träna med Bosse. Han ska sova borta för första gången och det vet vi ju alla hur "kul" det kan bli ;)

Och innan idag har vi varit iväg med far på kyrkogården så han fått gjort sitt där. Han och mor har bröllopsdag i dagarna och nu är det fint både hos min farmor och farfar och uppe hos mor på minneslunden.
Hoppas alla får en skön och trivsam helg!

Precis vid minneslunden finns denna gamla utfart/port. Önskar ibland att man kunde se tillbaka i tiden och se vart vägen gick. 

Usch och fy!!!

Mina brännsår vill inte läkas så jag går på omläggning....DET GÖR ONT!
Lite gnäll just nu men jag är så in i helvetes trött på det.
Klart slut :(

Idag fick jag hjälp och besked!

För det första har jag haft otroligt ont under vänster nyckelben. Det har strålas hårt mot lymfkörtlarna där och jag är olycklig innehavare av ett avokadostort brännsår.

Det har inte velat läka utan snarast blivit infekterat men idag ringde jag vårdcentralen och fick tid ganska så direkt. Så nu har jag ett förband på som gör att jag kan ha kläder på mig.

Så skönt, både för mig och mina grannar ;)

Två gömda raringar :)

Sen har jag varit irriterad som attan på onkologen som inte gett mig information om hur det blir framöver. Min sjukskrivning tar slut i månadsskiftet och jag ska ju börja jobba....eller? 

Nä, just det. 

Jag ska inte börja jobba förrän tidigast första november. Detta var inget dom informerat mig om utan när jag ringde min onkologsköterska, lite sur och så, och talade in på telefonsvararen, men då ringde hon efter två minuter och berättade att jag redan var sjukskriven en månad till. 

Om jag gått in på Fk:s hemsida och loggat in på min sida hade jag sett det själv.

Först blev jag lite besviken eftersom jag längtar till jobbet men sen ändrade jag mig. Jag ser det som en möjlighet att helt läka efter strålningen och jobba lite på träningen så jag orkar jobba när det blir dags. Så slutet gott allting gott! 

Malmö idag igen!

Idag skulle jag delta i en kurs i Lund, "Ny i politiken"

Men eftersom mitt sår vid nyckelbenet var mycket värre när jag vaknade, rött och rinnigt, valde jag bort det. Vill inte sitta med en massa nya människor och känna mig ofräsch. Istället drog jag ner till Malmö och yngsta dottern. 

Blev en mysig dag med veg-burgare, vin och mys.. 

Härligt. Har sagt det förr och säger det igen...Malmö är superläckert! 

Rörig, rörigare, rörigast

Sicken röra det varit idag.

Det var ju som sagt dags för oss att köra hem vagnen. 

Vi hade en underbar kväll igår och njöt av fulla muggar av havet och solen. Så här års har vi underbara solnedgångar i Löderup. Solen sjunker ner bakom Kåseberga och det är otroligt vackert. 

Som sagt, det var en otroligt fin kväll. Lite kallt naturligtvis men skönt. 

Men idag rörde det ihop sig totalt. 

Det började med att mitt sår vid nyckelbenet förvärrades inatt. Det är en brännskada och ska behandlas så. Tyvärr är biverkningarna bara i början enligt strålningsenheten, så vi får väl se vad som komma ska. 

Men, vi fixade allt i vagnen, sjöstuvade allt och packade in stolar och annat. Tog adjö av campinggrannarna och skulle koppla vagnen. Då har vi glömt adaptern som ska sitta mellan bilen och vagnen eftersom bilen är modernare än vagnen. 

Skit...iväg till Ystad en sträcka på ca två mil, köpte en adapter på Mekonomen och körde tillbaka till campingen. 

Provade adaptern, passade inte, iväg till Ystad igen för en ny adapter och lunch. Till campingen igen och nu fixade det sig. Körde mot hemmet utan att sätta på husvagnsspeglarna...va sjutton. Stannade i Hannas och fixade dom. 

Hem ca två timmar senare än beräknat. Av med vagnen från bilen och iväg till planerat möte som mannen faktiskt kom i tid till, på målsnöret men ändå i tid...phuu.

Nu...helg!

Bästa av dagar!

Visst gissade ni rätt. Hela familjen drog till Malmö och tatuerade oss på Malört

 Det tog hela dagen men det var fint väder och trevlig stämning i stan.

Älskar faktiskt Malmö, gammal arbetarstad som nu är en mångkulturell stad med mycken kreativitet. 

Malmöfestivalen blir på något sätt förlängt med en hel del andra happenings. Sen finns det bilbränder och annan skit också men det kommer väl med i paketet. 

Här ser ni familjen Lindqvist med våra fina kottar. 

Varför kottar undrar ni? 

Jo, ända sedan våra första resor ner till Medelhavsländerna har ungarna samlat kottar. Man kunde se var vi bodde på berget av kottar utanför husbilen/tältet/lägenheten/huset. Därför har vi sedan dess kallat oss för kottfamiljen och alla våra husbilar och husvagnar har gått under namnet Kotten. 

Och då blir ju även namnet Kottenliv förklarat :)

Efter tatueringen gick vi naturligtvis till Lilla torg där vi festade loss på Green chili som är en utmärkt bra indisk/bali restaurang. Bosse var naturligtvis med. Älskar att uteserveringarna är öppna i princip hela året för det gör att vi även i Sverige kan ha med oss honom på restauranger. I övriga Europa, åtminstone dit vi brukar åka, är det inga problem med det men vi tillåter ju inga hundar inne på restaurangerna. Bra tycker alla allergiker och dåligt tycker alla hundtokiga. Själv tar jag seden dit jag kommer.

Och så här trött var Bosse efter en heldag/kväll i storstaden Malmö. Många är dom som vill prata med honom och nästan alla undrar vilken ras det är och just den frågan kan vi ju inte helt svara på då mamman är tibetansk spaniel men fadern är okänd. Hände en liten "olycka" när tiken var på hundpensionat och som ju blev vår stora lycka. Är så förälskad i denna lilla bushund som nog aldrig kommer att bli kursetta på unghundskursen.

Han är inte bra på hundmöten och en heldag i storstaden är den bästa av träningar. men det tar ut sin rätt, tröttare tröttast :)

Aj aj aj!

Jag sover illa på nätterna. För visst är det så att det är i mörkret och tystnaden som alla smärtor växer? 

För jag har ont som attan av strålningen nu. Jag har sår som poppar upp över hela området som är bestrålat. Kortisonsalvan hjälper, enligt mig, inte ett dugg. Nu vet jag ju inte hur det skulle kännas utan den men när jag tar på salvan händer det ingenting. 

Och imorgon kommer jag att orsaka mig ännu mer smärta. Helt frivilligt. 

Bildbevis kommer :)

Söndagskväll i Åbarp

Nu är vi hemma igen. Och vi fick med oss hela släpet fullt. Nu har vi ett ganska litet släp men trots detta fick vi plats med hela golvet och stängslet plus en massa annat. 

Det är höstkänsla nu och till mat fixade vi en killing chiligryta med nordindisk curry och massa het chili. Så gott! Dottern fick samma fast med kikärtor istället för kött. 

Och hos oss har livet återigen hamnat, om inte på högkant så, åtminstone lite på sne. Det är dock inte någon större fara, lindqvistarna fixar just nu det mesta :)

En gång till ska vi ner till Löderup. Vagnen måste tyvärr hem trots att vattnet fortfarande är badbart och vi skulle gärna ha den där en månad till. Men vi ser framemot ett par nätter till med havets ljud. Det får gärna vara lite busväder också för man sover aldrig så skönt som i en vagn med regnsmattret på taket. Då kurar vi ner i sängen som Sir Väs i Robin Hood. 

Mår och har det bra

Läser lite Twitter, Facebook och bloggar. Tänker att har man inget snällt att säga kan man vara tyst 

Har precis avnjutit en god frukost med perfekta ägg och nybakt bröd. Kaffe naturligtvis, hade inte varit frukost utan kaffe och vi kör med presskaffe här nere i vagnen med havremjölk i. Mycket gott. 

Idag ska golvet i förtältet tas bort, förtältet tas ner och till sist kommer det bar stå en husvagn på vår lilla strandtomt. 

Säsongen är med andra ord slut. 

Over and out!

Nu är jag klar med strålningen.

Som en liten present fick jag en lapp där det står om alla eventuella problem som nu kan uppstå. 

Jag kan få:

• Skadad hud
• Färgförändringar i huden
• Ett fastare bröst (rätt ok faktisk nu i 60-års åldern ;)
• Torrhosta
• Feber
• Andfåddhet
• Pneumonit

Kan tänka mig att ha fått reda på detta innan istället. Nu gick jag glad i hågen och tänkte att nu är det över men istället fick jag veta att det kan bli värre, mycket värre än innan. 

Sen talades det om att jag om ca fem år kan få stora problem med hjärtat. 

Tänk, jag trodde det snart skulle vara över men det blir aldrig över. Aldrig när man behandlats med all denna teknik, kemi och kirurgi.
Fast vet ni vad? Jag lever tack vare all denna kompetens som finns inom sjukvården.
Och det är minsann inte illa :)

Men men, nu åker vi ner till vagnen och sätter oss och tittar ut över havet. Det skänker alltid ro. 

Min mor växte upp i Ystad nere vid havet och somnade alltid till vågornas ljud. Hon slutade aldrig att sakna det ljudet. Så nu ska jag tanka ljud inför den långa vintern. 

Snart klar!

Idag gjorde jag min 23:e gång på strålningen.

Med andra ord, jag har bara två kvar!

Idag skulle vi lägga klinkers i förrådet men....det är aldrig försent att ge upp! 

Vi målar golvet istället. Huset vi bor i är vint och snett överallt. Stommen är från början av 1800-talet och när vi började lägga ut klinkern idag fungerade inget. Absolut inget! 

Snett med olika höjd och helt enkelt förjäkligt. 

Nästan som vår sista odlade gurka för i år. Tror inte att EU-standarden gäller för mina gurkor :)

Entreprenörskap

Farmor och farfar var ena riktiga överlevare. Allt som kunde tjänas pengar på gjordes. När far var liten drog de från gård till gård nere på söderslätt, med farmors stora gjutjärnspanna på flaket, för att hacka betor. Gjutjärnspannan var för att laga mat till hela familjen samt någon mer släkting, tror det var syskon till dom. Själva familjen bestod av tre döttrar, varav en med intellektuellt funktionsvariation och tre bröder där en var en riktig sladdis.

Från boken "Sösdala - vår hembygd" utgiven av studiecirkeln vår hembygd, Sösdala

När jag var liten jobbade mor och far med egna företag och jag fick vara med farfar som nog mer än gärna slapp jobba på ställen där det fanns chefer. Så då passade han mig mycket. (Han hade inget större tålamod med mig men en himla massa bra idéer men om det skriver jag en annan gång.)

Men jag älskade min farfar högt och djupt. Han hade en äkta pottfrisyr, han kammade bak allt hår och klippte av allt i en rak linje i nacken. Det gjorde att jag kammade fram håret, gjorde en mittbena och låtsades att det var gardiner som omslöt hand huvud. Tror inte att han direkt gillade det men då var jag i alla fall tyst och upptagen av annat än att traggla på honom :)

Manlig förkylning?

Jag har inte varit snuvig på hur länge som. Nu är jag så att säga snart är på andra sidan cancern slår förkylningen till med full kraft. Trodde att det skulle gå åt skogen på strålningen idag. Man måste ju ligga helt stilla och med nysningar på gång gick det nog si så där. 

Fast värst är det med träningen. Nu blir det som att börja från början när jag blir frisk. Kommer liksom inte riktigt igång....

Bilden ovan visar mannen och Bosse på unghundskursen vi nu går på. Men...Bosse blir nog inte kursetta här heller. Fast det behövs ju inte, huvudsaken är att han och vi mår bra med varandra. 

Men, nu går jag nog och lägger mig. Atjoo Prosit 

Kärlek finns på många plan!

Kolla in vad dottern startat i mitt namn! 

Flera människor bidragit och jag är så glad för detta. Ska samla in en hel del snart av egen kraft men visst är detta underbart? 

Vill någon titta på det är adressen här:

https://www.cancerfonden.se/insamlingar/christel-lindqvist-for-livet

Början på slutet!

Idag har jag blivit sjukskriven på full tid fram till septembers slut. Då har det gått ett år. Ett helt år!

Och nu vet jag att det är sista månaden på full tid för äntligen ser jag slutet på det hela. 

Håret har börjat växa och jag är snart färdigbehandlad.

Vad säger ni om det? 

Ibland festar jag till det vid mina behandlingar :))))

OK, ta tag i det!

När man som jag är van vid ensamtid är det en stor förändring att ha en man hemma hela tiden. Han ju blivit pensionär. Innan hade jag mina egna dagar och min egna tid här hemma, nu är jag sällan själv hemma. 

Det är ju inte så farligt i och för sig, det som inte är bra är att jag inte "äger" min egen tid. Mannen min vill planera och har ett stort behov av ställtid medan jag är mer impulsiv och vill se tiden an typ inte planera en massa i förtid utan se hur man känner när det är dags...

Detta ställer till det för oss/mig. Jag har löst det ett tag nu genom att "ge mig" och låta mannens behov styra men känner att jag nått en gräns nu. Antingen får jag gaska upp mig och säga ifrån eller så får jag helt enkelt bara göra som jag vill. Nu tror jag att det bästa är att gaska upp sig och ta tag i det. Annars blir det inget av min träning eller annat som jag vill utan då blir det en halvmesyr. Och jag måste ju träna så jag håller lymfödem och annat borta. Så...jag får helt enkelt spotta upp mig!

Vår middagsplats då det är fina dagar på sydkusten

Snart ska jag ju dessutom börja jobba igen. Bara på 25% den första tiden men oj så jag ser framemot det. Ser framemot ett socialt liv igen och att få tillbaka arbetskamraterna. Hoppas dessutom på att kunna styra mina arbetsuppgifter lite mer, trots att jag totalt ägt min tid själv eftersom mitt arbete innebär egenansvar, men jobba på att inte återigen kasta mig in i uppgifter och vakna till med häcken full igen. För något jag verkligen lärt mig på min cancerresa är att ta vara på min tid och att all bullshit tid nu är över. Jag tänker inte sitta på möten för mötets skull och lyssna på skabbel. 

No more!!

Tror minsann jag börjar bli lite kaxig :))))

Den bästa av vägar.

Vi har en fantastisk promenadväg i Hagestads naturreservat. Den går först i en fantastisk skog med massor av vildkaprifol, går över till en sandskog med mest tall och avslutas längs havet hem till campingen.

Men när vi gått från vagnen kommer vi efter ett litet tag till ett ställe där träden har någon sorts sjukdom. Åtminstone är det min gissning att det är en sjukdom. 

(Varför var jag så förbaskat intresserad av vad som hände utanför salsfönstret i skolan? Hade kanske vetat vad det är om jag varit uppmärksam på lektionen istället för på fotbollsspelandet på skolgården ;)

Men så här ser det ut. Dessutom hörs det som ett mycket stilla regn men det regnar inte.

Visst är det trolskt? Tror det är Rumpnissarna som bor där.